Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt strömlösa tal till Våren

/

Annons

Mina röstresurser är av den arten att min stämma bär långt. Det brukar uppskattas. Jag hörs i alla väder och i alla lokaler. (Och allra viktigast när jag ligger i en vak.)

Men på Valborg framför Rådhuset i Gävle i lördags var det som förgjort.

Strömmen i Rådhuset strejkade. Någon hade vad jag förstår slagit av en huvudströmbrytare innanför de bastanta och låsta portarna. Och den väktare den arrangerande kören var i kontakt med och som skulle kunna ta sig in befann sig i Sandviken...

Är inte det fantastiskt förresten? Hade man fimpat strömmen av misstag? Eller var det så att någon bestämt att Gävles efter Slottet mest representativa byggnad skulle vara utan ström under hela Valborgshelgen och Första maj!

Så där stod jag utan mick och skrek mig hes. Somliga som stod (mig) nära hörde mig. Andra rapporterade att de inte hört ett ord. Och det är förstås tråkigt och synd.

När jag nu låter trycka av mitt tal i denna krönika gör jag det med tilläget att improvisationerna inte är med. Inte mina retoriska finesser heller i from av gester, upprepningar och understrykningar.

Så tycker ni att det här inte hade något särskilt tryck i tryck så får ni finna tröst i det faktum att ni inte missade så mycket.

”Kamrater! Mötesdeltagare!

Som ni ser har jag rakat av mig mustaschen.

Nej, visst ja.

Det där är ju i morgon, första maj. Och Håkan Juholt är jag ju inte.

Jag tar om det från början, som Martin Ljung sa:

– Kära Örebroare!

Nej, det blev också fel.

Visserligen fyller kungen år i dag. Men någon kung är jag inte heller.

Fast det där med att jag inte är någon kung är inte riktigt sant.

Får man tro den satiriske skämttecknaren Jan Berglin här i stan – och det ska man! – är jag kung över kulturen. Och det har jag varit sedan 1996. 550 år sedan Kristoffer av Bayern lät grunda Gävle stad!

’Kulturen i Gävle – c’est moi’ står på en teckning betitlad ’På kung Björns hög!’. Och där står jag med kungakrona och allt.

Men med sånt här vill jag förstås inte skryta. Så glöm det!

Nej, kära medborgare, Gävlebor, tillresta!

Varför äro vi församlade här vid detta underbara hus, på detta viktiga torg som i den gamla fiskarstaden Gävle kan erbjuda strömmingsburgare året om? För mig är ett mål med strömming minst en gång i veckan ett måste. Sen må det finnas hur mycket dioxin i firrarna som helst! Jag bryr mig inte och ger – förlåt! – blanka fan i Livsmedelsverkets rekommendationer.

Jo, det är för Våren vi är här, mina damer och herrar.

Det är för Våren vi är här!

Vintern var lång och kall och snörik. Minns ni hur höga drivorna var i gathörnen? Stora som hus. Man såg knappt förbi dem.

Och nu är de borta. Inte ett snökorn syns.

Jag var på landet i dag. Ute i skärgårn. Ja, inte i Gävle. Här finns ju ingen skärgård. Här finns bara badorter och fiskelägen. Ett ställe, Bönan, är en lustig kombination av badort och fiskeläge. Några stora öar. Annars bara öppen kust.

I skärgården norr om oss låg ingen snö kvar. Ingen is.

Så, mina damer och herrar vi har klarat av vintern i år med. Hur många trodde det när det var som värst i januari?

Det är det som är Våren. Den kommer alltid igen. Förr eller senare. Så tro inte på dom som säger att det mörknar. Att solen kommer att slockna.

Det kommer aldrig att ske!

När jag ändå går på så här om själva Våren som om Busige Björn var tillbaka ska jag ta tillfället i akt att bråka lite om Rådhuset här bakom mig.

Vad ska ske med det?

Ja, visserligen ska jag till sommaren bli pensionär på riktigt. Jag är på upploppet och ska försöka glida i mål i juni, och det är nog på tiden.

Men gör inte Rådhuset till ett vuxendagis för pensionärer! (Höjt tonläge här!)

Jag såg något sånt förslag i tidningen men jag säger: Nej, Nej, Nej! (Oerhört höjt tonläge här. Just det måste väl i alla fall ha hörts?)

Hellre då restaurang. Med servering både här mot Gudinnan och mot strömmingsburgarna och mot Gavleån på södra sodan.

Men helst ska den lokala makten in här. De folkvalda i fullmäktige så att vi får se hur de ser ut när de vandrar hit från Stadshuset. Här får de ett värdigt rum. Det kommer att höja dem flera tum.

Och då blir kanske politiken också värdig till sist.

Tack för mig och låt oss hylla Våren med ett fyrfaldigt leve.

Leve Våren!

Hurra, hurra, hurra, hurra, hurra!”

Mer läsning

Annons