Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mordförsök på Guillou på Bokmässan

Annons

När jag far från Bokmässan i Göteborg ser jag genom vindrutan mot vilken dropparna nästan smattrar en man som målmedvetet kämpar sig genom regnet och människomassorna.

På den kortärmade blå tröjan som avslöjar de riksbekanta knubbigt korta underarmarna och de blå jeansen, kanske inte så välsittande... känner jag igen honom. Den grå, alltför långa och lite ovårdade kalufsen fullbordar signalementet.

Men vad i all världen gör Jan Guillou där oskyddad i regnet? Och varför så surmulen? Är det bara regnets fel?

Nu hör det till saken att jag den här dagen på resan hem till Gävle ska fortsätta att läsa om Jan Guillou. Nämligen i Unni Drougges nya roman ”Bluffen”. Den försöker, inte utan framgång, skildra en medievärld i förfall. I skoningslös satir möter vi en korrupt bransch, ett allas krig mot alla, eller kanske mest de mångas krig mot Jan Guillou och Leif GW Persson. Eller Unni Drougges krig mot dem.

Romanen börjar just med ett mordförsök på Bokmässan på Jan Guillou. Attentatet utförs med en insulinspruta kamouflerad till penna.

Stor uppståndelse förstås. Romanens huvudperson, eller snarare ”berättare”, är skvallerjournalisten på Veckans OJ, Berit Hård. Lite på dekis, inte utan anledning kallad ”Kåta Berit”, med kanske alltför generösa former, dock tack och lov för henne, och hennes ”offer”, sitter de på sina rätta platser. Om man säger...

Hon ser dramat och filmar det.

Onekligen en stark öppning. Särskilt som jag där i taxin denna bokmässelördag minns den löpsedel jag gick förbi på morgonen.

Det var reklam för boken i form av en löpsedel för Extrabladet. Bokens fiktiva kvällstidning som bär sig mest svinaktigt år – hur man nu graderar det mitt i mediehelvetets stormens öga. Ungefär så här stod det:

”UNNI DROUGGE

bevittnar

MORDFÖRSÖK på

JAN GUILLOU

på BOKMÄSSAN”.

Och med ens klarnar det.

Där går den intet ont anande (?) Jan Guillou mot Bokmässan, banande sig väg genom regnet och trängseln. Den är mer än outhärdlig en lördag när allmänheten äger tillträde. Köerna ringlar sig ut över den öppna platsen framför entrén. Gator och trottoarer korsas av gåenden, i ett aldrig sinande flöde. Det bara späs på och späs på.

Inne på mässan en trängsel utan like. Luften håller på att ta slut. Nog kunde ett attentat gå till på det sätt Unni Drougge berättar om. Och visst – mordförsöket i boken äger rum en lördag när Guillous ska signera i en monter, så som han så ofta brukar göra.

Jan Guillou har ju varit med på många mässor; vet hur det är. Kanske förnimmer han en ilning i sitt inre när han ser löpet, att så kunde det mycket väl gå till.

Utan fiender är han ju inte heller, enligt Drougge...

I Unni Drougges ögon är den här världen full av falskhet, levererad i kletiga leenden, knivhugg i ryggen, korsade fingrar, avundsjuka. Här svettas det bakfylla och begagnade sängkläder. Allt är kaos, alla är mediekåta, vill synas till varje pris. Allt är således så falskt, så korrumperat, så lidelsefullt och kommersialiserat att man som besökare undrar vad man varit med om.

Men nåja, för att en satir ska verka måste den vara överdriven.

Men så är romanen också skriven i vrede. Den är rå, ibland nästan sadistisk, den går långt och den är feministisk på ett sätt som inte tillåter några gränser. Alltså gränsöverskridande. Det är inte bara det att ”Kåta Berit” tar vad hon vill ha – och det är åtskilligt. Här finns ett förakt för den manliga världen som är vitglödgat av hat.

Alla, säger alla, karlar är, med ett populärt, ofta använt och älskansvärt epitet ”praktarslen”. De är fåfänga, kåta och framförallt maktlystna.

De största praktarslena i denna Drougges och Berits värld sitter på Jan Guillou och Leif GW Persson, den senare ett kontrollfreak som dessutom är girig utöver all anständighets gräns.

Guillou i sin tur tycks ha fiender vid varje bord, på varje krog, där journalister samlas. Avundsjukan styr dem. Men inte bara det. Guillou får betala sitt höga pris för sin stöddighets skull. Han får liksom skylla sig själv...

Boken är skriven på ett fräckt och frejdigt språk. Det kan gnistra om formuleringarna. Det ångar om sidorna. Men romantekniskt är den snarast en katastrof.

Författaren är allvetande. Man trodde kanske att Berit Hård – detta är den första romanen av tre om henne – skulle vara den enda berättaren. Den som visste vad hon tänkte.

Men rätt som det är vet hon vad Leif GW Person tycker och tänker. Och Jan Guillou och alla de andra hon skriver om.

Nå, detta bryr sig nog inte deckarläsarna i gemen om det minsta. Inte heller de som gillar Leif GW eller Jan Guillou.

Om nu sådana trots allt finns.

De största praktarslena i denna Drougges och Berits värld sitter på Jan Guillou och Leif GW Persson, den senare ett kontrollfreak som dessutom är girig utöver all anständighets gräns.

Guillou i sin tur tycks ha fiender vid varje bord, på varje krog, där journalister samlas.

Mer läsning

Annons