Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Museichef Mellander mot väggen

/
  • Det är här han trivs bäst.  Peder Mellander har som chef profilerat länsmuseets    konstsamling. I bakgrunden en av hans favoriter: den sällsynta fläckiga ekorren vid Högbo bruk som J A Weise målade på 1700-talet. ”Den berättar en stor historia om Gästrikland”,    säger Peder Mellander.

Han kom en vinter då Gävles drivor var ovanligt höga.

Den 2 februari 1982 anlände den nyanställde antikvarien från Vänersborg, Peder Mellander, till Länsmuseet Gävleborg.

I dag har museichefen Mellander precis en vecka kvar att ­arbeta på samma museum.

Då låg Gävle, Gästrikland och Gävleborg som ett blankt ­papper framför honom. I dag är han en av dem som kan mest om länets kulturhistoria, byggnader och konst.

Annons

Hur har synen på museet förändrats på 30 år?

– I dag förstår alla att länsmuseet är en stor och viktig kunskapsinstitution. Kulturmiljövård är en självklarhet. På den tiden hade ingenjörskulturen ett stort inflytande. När vi slogs för bevarande bemöttes vi ofta föraktfullt av politiker och tjänstemän på kommunal nivå. Men det var också betydligt svårare att hitta kunniga hantverkare och traditionella material, jämfört med i dag.

Under de fyra år du varit museichef har konstsamlingen profilerats hårt. Det har fått kritik av landstingets utredare som menar att ni borde ägna mer uppmärksamhet åt länsansvaret. Hur ser du på det?

– Vi har en av de mest betydande samlingarna av svensk konst utanför storstäderna. Varje år lånar vi ut ett 20-tal verk till andra museer, vilket kan ses som ett kvitto på samlingens kvalitet. Utredningen är en del av den nya kulturpolitik som är på väg att förändra våra villkor i grunden.

– Landstinget vill skärpa greppet om sina institutioner. Men ekonomiskt är länsmuseet en komplicerad materia. Bara cirka 40 procent av våra bidrag kommer från landstinget. 20 procent är från staten, 40 procent drar vi in själva, genom att söka pengar från fonder och sälja vår kompetens, framför allt kulturmiljövården. Där har vi ett stort varumärke i hela landet. En stor del av budgeten drar vi alltså in själva. Är det verkligen självklart att landstinget ska styra också över de pengarna?

Ser du det som en maktkamp?

– Ja. Den fria roll som opinionsbildare som 1970-talets kulturpolitik gav institutionerna är hårt pressad i dag. Jag anar en underliggande önskan att vi ska in i ett beställarsystem, där vi åläggs att leverera det politikerna vill ha.

Den nya kulturpolitiken gör det möjligt för regionerna att profilera sig på nya vis, genom samverkan med nya parter, till exempel. Hur kan museet dra vinning av det?

– Jag tror inte på profilering. Det finns något djupt sympatiskt med den idé om Sverige som Axel Oxenstierna etablerade på 1600-talet. Sverige delades in i län för att hantera frågan om skatter och knektar på ett någorlunda rättvist sätt. Länen blev en sorts noder i ett land som redan då var befolkningsmässigt komplicerat. Nu ska vi konkurrera med varandra. Det finns risk att det växer upp en stor byråkrati med uppgift att ragga pengar. Här i Gävleborg kan det bli så att landskapen profilerar sig åt två olika håll och glider isär. Det vore olyckligt.

Länsmuseerna är gamla institutioner, till skillnad från teatrar och konserthus. Vad gör det för skillnad?

– Vi har en legitimitet som andra institutioner inte kommer i närheten av.

– I den nya kulturpolitiken talas ofta om samarbeten med civilsamhället. Ett museum som Gävleborgs har alltid arbetat med civilsamhället som grund. Hembygdsrörelsen är en del av fundamentet för museet.

Du har haft insyn i många museistyrelser och sett politiker komma och gå. Vad är det för skillnad på en regional kulturpolitiker anno 1982 och en 2012?

– Då hade kulturpolitikerna en mycket större tyngd och starkare förankring i kulturlivet. Ett bra exempel är Bertil Hagström, socialdemokraten från Hofors som gjorde stor skillnad för kulturens ställning i länet. Idag önskar jag att någon skulle kliva fram och axla den rollen igen.

Vilka är dina mest lyckade insatser under de här åren?

– Att vi räddade Gävlefängelset. Det såg mörkt, ja rent förtvivlat, ut så länge. Vi var länge ensamma om att kräva ett bevarande. I dag tycks det självklart för de flesta att fängelset finns kvar. Sedan minns jag särskilt 1992 års jubileumsutställning om Gävleriksdagen 1792. Den utställningsidén var jag faktiskt pappa till.

Och vad minns du som besvikelser?

– Att vi ännu inte fått till en lösning för Dellenbanan, som löper mellan Ljusdal och Hudiksvall. Den är en tillgång för infrastuktur och turism, men Hudiksvalls politiker har satt stora käppar i hjulet för arbetet.

– Strömvallen bekymrar mig också. Ingen hade kunnat föreställa sig att byggnaderna var hotade. Det finns bara två byggnader av den klassen i Sverige: Stockholms stadion från 1910 och Strömvallen från 1903. Nu hänger frågan i luften.

Du avslutar din tjänst med att övervara Sveriges museers vårmöte i Göteborg. Den stora frågan där är hur museerna förhåller sig till en värld i förändring. Vad är ditt svar?

– Det är en svår fråga och jag är tveksam till om omvärlden är mer närvarande på museerna i dag jämfört med för 30 år sedan. Men en sak är säker: Den stora världen är mer närvarande i allas våra liv i dag, jämfört med 1982.

Länsmuseet kan ibland te sig som en liten borg inringad av gräsmattor. Genom åren har det kommit flera förslag om att använda tomten till något publikt. Vad skulle du vilja omge museibyggnaden med?

– En skulpturpark, anpassad för funktionshindrade och barn. Hos oss skulle konststaden Gävle få sitt självklara centrum.

Hur skulle du vilja beskriva dig som chef?

– Jag är intresserad av att lösa problem och tycker om att fatta beslut, men vill lyssna på alla parter innan jag bestämmer mig. Jag tror inte på chefen som Messiasgestalt. Det är alltid de anställda som är själva kraften i en verksamhet.

Hur har museichefsrollen förändrats på 30 år?

– Den har, generellt sett, mognat. Det handlar inte om demokratisk kaffekokning längre. Medvetenheten om vars och ens professionalism är mycket större i dag. Samtidigt är chefsrollen mycket svårare idag, eftersom pengarna hela tiden tryter.

Är du pessimistisk inför framtiden?

– Inte alls! Tvärtom! Länsmuseet Gävleborg har en personal med enastående kompetens. Det gör museet till ett kunskapsföretag med en ljus framtid.

Ett museum som Gävleborgs har alltid arbetat med civilsamhället som grund. Hembygdsrörelsen är en del av fundamentet för museet

Strömvallen bekymrar mig också. Ingen hade kunnat föreställa sig att byggnaderna var hotade. Det finns bara två byggnader av den klassen i Sverige

Mer läsning

Annons