Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Å nej, han slår cellon!

/

Färgsprakande danser och smäktande romantik bjöds på säsongens näst sista fredagskonsert.

Annons

Bartók skrev en danssvit 1923, till 50-årsjubileet av sammanslagningen av städerna Buda och Pest. Här fick Bartók användning för den nordafrikanska och östeuropeiska folkmusik han samlat in. Sviten sprakar av orientaliska färger och kontraster utan att vara prålig. Här möter vi en tonsättare med fullt självförtroende och fötterna i den egna traditionens mylla och sviten fick också ett mycket gott mottagande, trots att musiken inte alls är insmickrande.

Här möts tyngd och lätthet, jagande uppror och spröda vindilar. Ett piggt tema eldar ett virvlande orientaliskt drag, porlande glitter står mot nasal ormtjusarmelodi. Basarna slår an, melodin varnar, blecket bryter in med magnifik taggighet.

Så kvällens solist, unge Brantelid i en romantisk cellorysare av Tjajkovskij från 1876. Brantelid spelar på en cello från 1690 med makalös klang. Över alla andra stämmor ligger den, klar och artikulerad, glödande och mjuk.

Det är roligt att höra denne unge virtuos i ett så lättsamt stycke. Rent älsklig är lättheten, löpningarna och så romantiskt det är, fast inte utan humor i skutten. Om inte alla haft sådan koll hade det lätt kunnat slå över i parodi, så smäktande är det. Nu ryser jag då Brantelid tar i med stråken och nog liknar han lite en rokokomålning, med sina lockar och uppåtriktade blick.

Sedan bjuder han på ett extranummer ur cellorepertoarens mest kostbara smyckeskrin. En sats ur Bachs cellosviter, framförd med övertygande uttryckskraft och känsla. Bach rockar, vet ni.

Mer cello i Korngolds cellokonsert från 1946, byggd på musiken till filmen Den vita lögnen. Korngold flydde Europa och nazisterna redan 1934, blev framgångsrik tonsättare av filmmusik i Hollywood i stället.

Ett uppvisningsstycke för cello brukar konserten kallas. Full av filmiska ljudeffekter är den också, med piano, celesta, marimba och vibrafon. Upprört i början, skimrande sedan, flöjten i höjden. Cellon får pizzispets, och nej! han slår cellon, arma instrument, in i det hetsande solopartiet, så slut, kort och intensivt.

Men vi får mer Korngold, en Vals Impromptu, musik till samma film som aldrig användes. Ett romantiskt stycke för piano och cello och ett fint litet tema. Kvällens symfoni är Haydns hundrade – för hundrade gången. Så ofta spelad att delar känns som reklamjinglar för klassisk musik.

En spännande detalj: andra satsen skrevs ursprungligen för två vevliror, det hade jag gärna hört. Triangeln tisslar, cymbal och trumma markerar, därav tillnamnet Militärsymfonin. Jättepoppis symfoni (folk gillar ju att kriga), men Haydn skrev så mycket mer, man hade lätt kunnat välja något mer spännande.

Det är tyvärr så att inte bara vissa tonsättare tenderar att dominera repertoaren utan även vissa verk av dessa tonsättare, de mest populära. Tråkig likriktning som bör omprövas, för musikens skull.

Mer läsning

Annons