Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Andreas Brantelid – cellisten som berättar en historia för dig

/
  • För första gången spelar Andreas Brantelid som redan räknas till världens främsta cellister med Gävle symfoniorkester. Han spelar två konserter, Tjajkovskijs Rokokovariationer och Korngolds cellokonsert, som är från början filmmusik.

Annons

Hur man ska locka unga människor till konserter? Jo, genom att hålla allra högsta kvalitet och genom att kommunicera, säger Andreas Brantelid, som fyller 24 år i oktober.

Vi har suttit och pratat ett tag och intervjun är slut när jag kommer på att jag måste fråga honom om just det, hur man ska få unga människor att gå på konserter.

Själv är han inte oroad över att många i publiken är äldre. Så har det alltid varit.

Men samtidigt kan han själv inte låta bli att undra över varför skivaffärerna är fulla av pop- och rockskivor medan man knappt kan hitta en endaste klassisk skiva.

Och hans svar är att pop- och rockmusikerna är så mycket bättre på att kommunicera med sin musik.

Själv gick han i en helt vanlig skola i Köpenhamn när han växte upp. Hans klasskamrater tyckte det var häftigt att någon i klassen spelade ett så ovanligt instrument som cello. Och när han tog med sig cellon till skolan och spelade Bachs solosviter så blev det succé. Ingen tyckte att den musiken var konstig.

– Den klassiska musiken är evig. Sen måste framförandet och kommunikationen hänga med och förändras med tiden. Det får absolut inte bli stelt och märkvärdigt, säger Andreas.

Man måste berätta en historia helt enkelt.

Och det är så han tänker om han skulle råka bli alltför nervös inför en konsert.

Då ber han att få prata med publiken före konserten.

Han förklarar.

– Om jag ska berätta en historia för dig så blir jag ju inte nervös för att säga ett felaktigt ord. Blir jag hämmande nervös beror det på att jag blivit fåfäng och har alltför mycket fokus på mig själv i stället för att fokusera på musiken, berättelsen som jag ska ge publiken.

Klokt sagt!

Andreas Brantelid är här för att spela med Gävle symfoniorkester. Det är premiär för honom och hans första intryck av stan var att det luktade kaffe överallt, när han steg av tåget.

Och att orkestern var så snabb att fatta när de repeterade Korngolds cellokonsert, ett verk som varken Andreas eller orkestern har spelat tidigare.

Att just det verket står på repertoaren när orkestern och Andreas spelar tillsammans, i kväll torsdag i Hudiksvall och i morgon, fredag, i Gävle konserthus beror på Andreas gudfar, som tipsade honom om att Korngold skrivit en cellokonsert.

Gudfar heter Bengt Forsberg, den kände pianisten, som också finns med under konserterna eftersom det även behövs piano i orkesterstämman.

Korngolds cellokonsert är egentligen filmmusik. Filmen hette på svenska ”Den vita lögnen” och hade premiär i Sverige 1947 med Bette Davis i en av huvudrollerna.

Filmen handlar om en kompositör och en cellist.

Senare gjorde Korngold om filmmusiken till en cellokonsert i en enda sats. Och det är fantastisk musik, tycker Andreas, som kommer att spela den på tidstypiskt sätt, med stor värme, snabba vibraton och glissandon.

– Det är väldigt romantisk musik, säger han.

Och som sagt rätt okänd, vilket man inte kan säga om konsertens huvudnummer, Tjajkovskijs Rokokovariationer för cello och orkester, det enda orkesterverk som Tjajkovskijs skrev för solocello.

 

Andreas Brantelid är en cellosensation.

Han har redan lagt världen för sina fötter, turnerar världen över, spelar med alla de stora orkestrarna och inte minst, massor med kammarmusik.

Men min första fråga gäller hans nationalitet, svensk eller dansk. Eller både ock?

Hans mamma är danska, hans pappa Ingemar är svensk, från Göteborg men arbetar som solocellist vid Operan i Köpenhamn.

Andreas själv växte upp i Köpenhamn men flyttade som 15-åring till Stockholm för att studera vid Edsbergs musikskola.

Han pratar perfekt svenska.

Så?

– Jag har själv undrat, säger han. Men avgörande var EM i fotboll 2004. När Danmark och Sverige spelade höll jag på Danmark, säger Andreas vars andra passion i livet är just fotboll.

 

Pappa Ingemar var Andreas första lärare.

– Jag älskade att sitta i pappas knä när han spelade och uppleva cellons klang och kika på när han spelade.

Och han minns hur lycklig han blev när han tre år gammal fick sin första cello. Det finns bildbevis på det. Den lille Andreas fullkomligt lyser av glädje.

Han har en tvillingsyster också, men Ida fastnade aldrig för musiken utan tyckte bara det var tråkigt att spela fiol. Hon blev barnmorska i stället.

Men Andreas älskade att spela och varje dag övade han på cellon tillsammans med sin pappa. Det blev en rutin, ungefär som att man diskar varje dag.

Diska slapp han.

Men han minns när han var ute och spelade fotboll med kompisarna och pappa ropade i fönstret att det var dags att öva att han ibland ville stanna kvar ute.

Då undrade pappa om han ville bli jättebra på cello eller inte.

Och det ville han förstås, så då gick han hem och övade.

Och övar gör han förstås fortfarande. Så mycket som han behöver och kanske litet mer. Men nu reser han också så mycket.

I dag spelar han själv på den cello han upplevde som mycket liten. Pappan spelade på ”Terese”, en cello som byggdes av Andreas Guarnerius 1665 i 30 år. Den tillhör danska kulturministeriet. Sedan ett par år är det Andreas som spelar på instrumentet, vilket han älskar. Men det hindrar honom inte från att drömma om en Stradivarius.

Som barn fick han förresten, iförd kostym, sitta bredvid pappa när han spelade föreställningar på Operan. Nu tar han chansen att hoppa in längst bak i cellostämman i operaorkestern om han skulle råka vara hemma och ledig i Köpenhamn. Det gör han gratis, bara för att det är så kul.

 

Så vilka är hans övriga drömmar?

– Det jag gör nu, svarar han utan att tveka.

Allra bäst tycker han om att spela kammarmusik med Bengt Forsberg på mindre platser i Skandinavien. Då kan de verkligen kommunicera med publiken, berätta och spela, skoja och ha kul. Det är de bästa stunderna.

Och roligt på ett helt annat sätt än när han går in på de stora konsertscenerna i världen och spelar med orkestrar. Det är också fantastiskt, men helt annorlunda.

Han ska för övrigt turnera i Tyskland med Robin Ticciati, vår orkesters förre chef, och hans nya orkester, Scottish Chamber Orchestra nästa säsong.

 

Bengt Forsberg är en av de stora förbilderna för Andreas. Bengt och pappa Ingemar var studiekamrater så Andreas har känt Bengt i hela sitt liv.

Han visade Andreas vad som är viktigast i musiken. Han öppnade en helt ny värld för sin gudson.

– Bengt tänker musik, det är så öppet och så fint. Han är en äkta musiker, som har lärt mig en fantastisk repertoar, säger Andreas.

I övrigt har Andreas studerat för svenska cellister, Mats Rondin, Torleif Thedéen och nu senast Frans Helmersson.

Men sin verkliga förebild fick han aldrig träffa, den franske cellisten Maurice Gendron som dog 1990. Andreas fick en kassett med hans musik när han var sex år gammal och sedan dess har han haft honom som sin musikaliska förebild. Tekniken har han lärt av honom, nämligen att spela nyanserat, lätt och elegant och att hantera cellon som om den vore en fiol.

 

Och vilka förväntningar har Andreas på sig själv?

– De är skyhöga så jag måste dämpa dem, säger han med sitt charmerande leende.

Mer läsning

Annons