Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att sjunga blockflöjtens lov

/

Han kommer inrusande några minuter för sen och ber tusen gånger om ursäkt, nån ville prata blockflöjt på vägen. Märkligt eftersom han en stund senare slår fast dess dåliga rykte;

– Ja, men du vet alla tvingades spela det i skolan.

Annons

Blockflöjten i dag, och kanske speciellt i Per Gross händer, ser helt annorlunda ut. Här finns en hel familj flöjter, med nio olika tonlägen där den minsta kallas garklein och den största subkontrabasblockflöjt och kan vara hela två och en halv meter lång. Det måste väl vara något att visa upp för motsträviga elever?

– Absolut! Jag brukar beskriva blockflöjten som sjungande trä. Den har ett naturligt, oförställt ljud – och det är ett varierbart instrument med, stora möjligheter.

Börjar man googla på Per Gross kan man få hålla på, han började spela blockflöjt i kommunala musikskolan som nioåring, utbildad i Sverige och Danmark – bland annat hos den världsberömde svenske blockflöjtisten Dan Laurin – sen dess har han vunnit tävling efter tävling, fått pris efter pris, utnämnelse efter utnämnelse.

Han debuterade som solist vid 15 års ålder i Stockholms Konserthus med Stockholms Ungdomssymfoniorkester.

Är det kul att vara ett underbarn?

– Det är kul med underbarn, men jag är inte ett. Jag kom in på tävlingsspåret av en slump och väldigt sent. Men jag gillar det, man får utmana sig själv och visst det är en bra språngbräda, ”up and coming”, liksom.

I dag är han 31 och därmed för gammal för att tävla, i stället sköter han allt som hör till som frilansande blockflöjtist i en musikvärld som ibland kan vara rätt hård även för den mest professionelle.

– Ja, man måste vara i form, speciellt som frilansare, man måste alltid vara beredd att spela. Vi övar mycket, jag övar 2-3 timmar om dagen som ofta blir 4-5.

Det finns paralleller till idrottsvärlden, musikern som atlet?

– Ja, vi slits exakt som idrottsmän gör, det handlar bara om andra muskelgrupper. Ibland kan jag tänka på de som övar i idrottshallar och alla de har runt sig, alla som jobbar för dem, planerar träningen, kosten, tävlingarna.

Att hålla kontakten med producenter och konserthus, att tala för ”varan”, allt läggs på den enskilde musikern. Men fördelen måste ju vara att man alltid är grundad, att man inte har råd att flyta utanpå?

– Jo, visst. Men jag ser ingen poäng i att bete sig som en diva ändå.

Lösningen, säger han, heter planering, att vara ute i god tid, han har varit i Gävle hela veckan, och att spela ”även på övningsstadiet”. Och om bara förberedelserna, övningstimmarna, sitter där kan man ”kruta på”, som han uttrycker det och som jag tolkar som ”vara spontan”.

– Det tillkommer alltid något nytt, man får vara beredd på allt, att interagera och inte kapsla in sig. Men det är så häftigt att möta orkestern, kompetensen är astronomisk! Tänk vilka anställningskrav de gått igenom: Provspelningar, provanställning, provhalvår, provår. Vi är kollegor, jag råkar vara solist, men i princip vem som helt i orkestern skulle kunna vara solist här.

Vad utmärker dig som en god blockflöjtist?

– Jag är inte rädd att smutsa ner händerna. Samtidigt vill jag inte snöa in på tekniken, den är självklar men inget självändamål. Alla spelar fel någon gång. Man måste våga kasta sig in i nya saker och tillåta sig att nå ut. Kommunikationen är viktig, med publiken och medmusiker. Vi är inte maskiner!

Vad betyder publiken?

– Jag är ju där för publiken. Det är lättare att spela för en musikaliskt bildad publik, ja, det blir mer finlir. Men annars har jag en väska med tricks!

Vivaldi, som han ska spela tillsammans med Börtz och Beethoven i kväll, beskriver han som ”öronöppnaren” för den lille Per med blockflöjten. I dag vill han inte välja på klassisk eller nutida konstmusik, tror att kopplingarna mellan olika epoker och stilar består i att det ena öppnar en dörr för det andra.

Men vad ÄR det med Vivaldi då?

– Jag minns jag tänkte: Att det kunde låta SÅ också! Det finns en skenbar enkelhet hos Vivaldi, skrapar man på ytan finns häftiga saker därunder. Till och med de ”De fyra årstiderna” som de flesta känner igen var ”daring” för sin tid. Han var prästvigd och spelade själv flöjt och undervisade föräldralösa flickor i Venedig. De blev oerhört skickliga musiker, men drillades förstås.

Hur känns det att spela honom i kväll?

– Det är speciellt – och jättehäftigt! Hm, som att komma hem, ja, en hemkänsla på ett fint sätt!

Det låter lite... tråkigt?

– Ja, men som att kasta sig ut i fallskärm över barndomsidyllen då? Jag har faktiskt släkt i Gävle!

Mer läsning

Annons