Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åtta handplockade donkosacker

/

Annons

Svarta Havets Donkosack-kör turnerar regelbundet i Europa och det är tredje gången de besöker Hille kyrka.

Kyrkan fylls, pågående OS till trots. Nå, om liten manskör var en OS-gren hade dessa stiliga skönsjungande män hamnat på ädel medaljplats. Körens åtta medlemmar handplockas inför varje turné, tillhör de skickligaste. Den traditionella sångstilen kräver sina strupar och diafragmor, klangen är minst sagt speciell med röstomfång från djupaste bas till ljus tenor och stor dynamisk spänning mellan svagt och starkt.

Musik, sång och dans har sedan medeltiden fungerat som kulturellt kitt bland kosackerna och kören är ett led i värnandet av stolta kulturella och religiösa traditioner. Kosacker, då tänker åtminstone jag på vilda ryttare med sabel i högsta hugg, skinnmössor och akrobatiskt sparkande dansare. Det är mytomspunnet, detta östslaviska, kristet ortodoxa folk, härstammande från stäpperna vid Kaspiska Havet och områdena kring de stora floderna Don, Volga och Ural.

Donkosackerna är den största och mest kända kosackgruppen, ett frihetssökande folk som genom seklerna ansatts svårt av övermakten. Tsaren tvångsanslöt dem till sin armé och under sovjettiden drabbades de hårt av utrensningar och förtryck. Kända donkosacker är 1600-talets omsjungne upprorsledare Stenka Razin och nobelpristagarna i litteratur Michail Sjolochov och Alexander Solsjenitsyn.

Först sjunger kören, klädd i svarta rysskjortor med breda bälten, sakral musik från medeltid och framåt. Körledaren presenterar varje stycke, men rumsekot och en något märklig engelska gör det mesta obegripligt. Det spelar nu ingen roll, musikens kraft är nog. I en sång från 1300-talet ligger en märkligt surrande basbordun under ljusa klättrande stämmor. Cirkelandas basarna? Det lyckas jag inte utröna, men de tycks inte hämta andan en enda gång.

Ett Ave Maria från 1400-talet är vackert och stilla med en melodi som jag tycker mig känna igen, från en skiva med australiska gruppen Dead can dance.

En sång av Tjajkovskij bjuder kraftfull solosång mot mjuk kör och vilka crescendon, mäktigt. Röstkontrollen är slående, klangen stark och enastående ren och samlad. Vackra melodier stiger, melismer i högre register lösgör sig ur klangmassan. Soloröster orubbliga som urberg växlar med recitativ där extremt djupa basar och ljusare tenorer avlöser varandra, totalt tretton sånger hör vi.

Efter paus har sångarna bytt till färgglada sidenskjortor och mer folkliga repertoar, vi hör glada kosacksånger och kända melodier som Volgasången och Stenka Razin. Vissa sånger låter som dryckesvisor, andra är ömsinta kärlekssånger och publiken lockas till skratt när kören härmar en flock gökar som ko-koar i allt snabbare tempo.

Ett par extranummer blir det också och jag, som annars inte är någon fantast av manskör, är imponerad och nöjd, detta var unikt.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons