Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debussy,utbrott och spännande rytmik

/

Få instrument kan ensamma sätta luftrummet i sådan säregen svängning som harpa, en upplevelse unga litauiska harpisten Alisté Baliunyté bjuder på.

Annons

Torsdagskvällen i Drottningen inleds med Fantasi över ett tema ur Tjajkovskijs opera Eugene Onegin av Ekaterina Walter-Kühne, rysktysk tonsättare och harpist som levde 1870-1930.

Inledande temat är välkänt, därefter avlöser romantiska melodislingor varandra, än låter det som en speldosa, än som ett positiv, arpeggiona rullar under Alistés flinka fingrar. Efter ivriga applåder bjuder Alisté på ett glatt och jazzigt litet extranummer vars namn jag inte uppfattar. Solen har legat på hela dagen och det är väl varmt i Drottningen, ivrigt vädrande till trots.

Men flygeln rullas fram och Gloria Campaner svalkar oss med Debussys Suite Bergamasque, impressionistik musik som porlar, skimrar, glittrar, en fantasiträdgård dränkt i vatten och ljus.

Mer tillstånd än förlopp är det ett slags ambient stämningsmusik, inspirerad bland annat av diktaren Paul Verlaine. Preludiets anslag har majestätisk tyngd, snart skimrar vatteneffekterna, förstärkta av klangkontraster mellan bas och diskant. Menuetten är snabb och skuttande, som genompilad av skogsvarelser. Mest känd och älskad är tredje satsen, Clair de Lune, något av det mest suggestiva Debussy skrev, en månskensträdgård av flourescerande ljuspunkter, en ljusgunga att vagga drömmar i. Avslutande Passepied börjar snabbt och busigt, snart porlar det utan uppehåll och det kan inte hjälpas: Debussys musik är ofta vacker på ett motståndslöst sätt som inte lämnar så mycket åt uttolkaren och som i längden gör den lite tråkig. Det känns inte fel att Campaner repriserar mest magiska Clair de Lune som extranummer.

Den första kvällskonserten avslutas av Enegårdkvartetten som bjuder på ett höjdarverk av Sibelius, Voces Intimae op 56, den enda stråkkvartett han skrev i mogen ålder. Skriven 1908-1909, efter att Sibelius genomgått en tumöroperation, markerar den övergången till en mer introvert period i hans skapande.

Verket har en liknande bågform som senare användes av bland andra Bartók, där de två yttersatserna omsluter två scherzi som i sin tur inramar den långsamma mittensats som är verkets emotionella kärna.

Det är ett intressant verk, nervigt, fullt av nervösa utbrott och spännande rytmik. Stämmorna kan verkligen uppfattas som inre röster i samtal och konflikt, lidelsefulla i första satsen, irriterat grälsjuka i den andra, klagande, cirklande och tätt sammanflätade i den tredje, rytmiskt friska och ömsinta i den fjärde och hetsande i allt galnare virvlar i finalen, som dessutom varken saknar folkton eller umpa.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons