Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den skrattande dirigenten

/
  • Jaime Martín leder orkestern i morgon torsdag med två av orkesterns musiker som solister i Richard Strauss Duett Concertino, Erik Larsson, klarinett och Patrik Håkansson, fagott. Dessutom blir det musik av Jaimes egen favorit bland tonsättare, Haffnersymfonin av Mozart.

Han är en lycklig man. Ögonen glittrar och han säger att han redan känner sig hemma. Dessutom har orkestern spelat fantastiskt bra. Kersin Monk har mötte Jamie Martin, Gävle symfoniorkesters nya konstnärliga ledare och blivande chefdirigent

Annons

Åtta år gammal får Jaime följa med sin pappa på konsert, i hemstaden Santander i Spanien.

När klarinetten i orkestern spelar de inledande tonerna i Tjajkovskijs femte symfoni blir den lilla pojken så gripen att han börjar gråta.

Efter paus spelar orkestern Mussorgskijs ”Tavlor på en utställning” och hela upplevelsen etsar sig fast i hans minne.

Det berättar Jaime Martín för mig när vi ses i Gävles konserthus.

Han har avslutat sin första repetitionsdag med Gävle symfoniorkester i sin nya roll som konstnärlig ledare och blivande chefdirigent.

Och han är en lycklig man.

Ögonen glittrar och han säger att han redan känner sig hemma. Dessutom har orkestern spelat fantastiskt bra.

Jag har suttit med under repetitionen och noterar att innan musikerna börjar spela får de sig ett gott skratt, avslappnat och otvunget.

Och det är också litet av spanjoren Jaimes filosofi, att musikerna ska känna sig både trygga och inspirerade att göra sitt allra bästa.

Men för att återvända till Jaime, åtta år gammal.

Han är äldst bland sex syskon. Ingen i familjen spelar något instrument. Han växer upp i en alldeles vanlig familj där framför allt pappan älskar den klassiska musiken.

Dagen efter konserten vill Jaime lära sig att spela ett instrument. Drömmen är en vacker, kinesisk fiol som han ser ligga i musikaffärens skyltfönster.

Han älskar fiolmusik och lär sig redan som ung alla violinkonserter utantill. Han låtsas spela dem på sopkvasten, som han lägger mot sin axel.

Men att få lära sig spela fiol är inte möjligt för Jaime. I Santander erbjuder den kommunala musikskolan andra instrument men inte fiol. I så fall måste han ta privatlektioner och det går inte i en familj med sex barn.

I stället får han lära sig att spela flöjt och blir så skicklig på sitt instrument att han får spela i världens allra bästa orkestrar under de största dirigenterna och ofta som solist.

– Jag insåg det inte då, men jag har som orkestermusiker suttit i master class för dessa mästare. Jag trodde aldrig att jag själv en dag skulle börja dirigera. Jag var nöjd med att spela flöjt och vara orkestermusiker, berättar han.

Jaime flyttade för många år sedan till London och där har han spelat i både Royal Philharmonic Orchestra, framför allt i Academy of St Martin in the Fields och senast som soloflöjtist i London Philharmonic Orchestra.

För fem år sedan dirigerade Jaime för första gången en orkester, uppmuntrad av Sir Neville Marriner, legendarisk dirigent och den man som bildade Academy of St Martin in the Fields.

– Det är lika bra att du börjar dirigera. Det gör du ju ändå med din flöjt, sa Sir Neville uppmuntrande.

Jaime var 42 år gammal, lika gammal som Sir Neville var när han började sin karriär som dirigent.

Det var en ungdomsorkester som Jaime dirigerade för första gången och resten är historia. Jaimes liv som musiker tog en ny vändning och det var bara för honom att följa med i svängarna.

– Jag har nog egentligen sett mig främst som musiker, inte som flöjtist, konstaterar han.

Och nu har han bytt instrument, från flöjt till orkester och det känns hur naturligt som helst.

Han har förstås visioner för sin nya orkester.

Att den ska vara lika flexibel som en drake i luften, som med lätthet byter riktning, allt efter hur vindarna blåser och som vågar ta risker.

Men för honom är det också viktigt att kommunicera, att vara lyhörd för vad musikerna själva vill, i vilken riktning de vill gå och vilka mål de har.

– Sen hoppas jag kunna bidra med min energi och mina idéer. Och mina kontakter.

Han kan redan nu avslöja att i november nästa år kommer just Sir Neville Marriner till Gävle för att dirigera orkestern här. Han är då närmare 90 år gammal, men han är fortfarande en mycket aktiv dirigent. Och en av världens allra mest kända.

Så har Jaime förebilder bland dirigenter? Vem har imponerat mest på honom?

Han berättar att Nicholas Harnoncourt är som en lärare. Han säger saker som ingen tänkt på innan inför orkestern.

Claudio Abbado är en oerhört elegant dirigent som själv gråter någon gång under en konsert och då får även musikerna att gråta.

Zubin Metha har stor styrka och får orkestern att känna sig oerhört trygg meden Valery Gergiev får musikerna att känna rädsla. De vet inte vad han vill, men han får ändå det resultat han vill, liksom alla de stora dirigenterna. De vet vad de vill ha av orkestern.

Och nu är Jaime Martín själv i den situationen att förmedla till orkestern vad det är han vill uppnå.

– Det jag främst känner som dirigent är frihet. Makt, visst, men jag har samma mål som dirigent som jag har som flöjtist, nämligen att tala genom musiken. Man måste mena det man spelar, säger han.

Och vilken slags musik vill han spela med orkestern? Har han kanske själv någon favoritkompositör?

– Om jag skulle få ta med en enda kompositör till en öde ö skulle det bli Mozart.

– För mig är han den mest mänskliga av kompositörer och jag älskar hans operor och pianokonserter.

Men med vår orkester vill han spela allt, Brahms, Strauss, Beethoven, Haydn.

Men också nutida musik.

Och turnéer utomlands, det som orkestern inte fått göra sedan 1999?

– Det viktigaste är att spela för publiken i Gävle, att få den att känna stolthet över orkestern. Men jag vill också att människor utanför Gävle och Sverige ska få lära känna orkestern.

– Det finns realistiska planer för orkestern att få göra turnéer. Det är stimulerande för orkestern att få möta ny publik och för publiken hemma att inse vad de har tillgång till varje vecka i Gävle. Att Gävle har en fantastisk orkester.

Har du lagt flöjten på hyllan för gott nu, undrar jag.

Då berättar Jaime dels att han ska spela in en flöjtkonsert på skiva nästa vecka, så han måste börja öva igen. Dessutom har han en dröm att få spela en flöjtkonsert med Gävle Symfoniorkester någon gång under de kommande åren.

Han berättar också att han spelar på samma flöjt som han haft under alla år.

Att spela på guldflöjt har aldrig varit varken en önskan eller dröm för Jaime Martín.

Det jag främst känner som dirigent är frihet. Makt, visst, men jag har samma mål som dirigent som jag har som flöjtist, nämligen att tala genom musiken. Man måste mena det man spelar.

Kerstin Monk

Mer läsning

Annons