Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatisk och berättande musik med valthorn

/

Annons

Jag missade tyvärr årets konsert till Sandvikgrundaren Göranssons minne, influensa kom emellan. De konserterna är ofta stämningsfulla och Sandvikens kyrka har fin akustik. Det kan inte sägas om teatern i Folkets hus. Lokalen är en papplåda, funkar för elförstärkt och uppmickat men grötar ihop akustiska orkesterstämmor och lägger ytterligare börda på musikerna genom bristen på medhörning.

Sådana brister är givetvis extra jobbiga för amatörorkestrar som inte övar veckan lång, och även lyssnarens musikaliska toleransnivå pressas på ett icke angenämt vis. Klarspråk: det låter alltför ofta falskt.

När man bygger jättearena: varför i fridens namn inte också en lämplig konsertscen? Sådan behövs.

Nåväl, jag försöker borthöra ljuddefekterna, tänker att så här lät det nog ganska ofta förr innan lokaler och orkestrar standardiserades. På Årstafruns tid, typ (jag läser hennes dagbok från 1800 nu). Och apropå tid: i år fyller Sandvikensymfonikerna 75 år, det är värt en fanfar!

Lördagens konsert inleddes med Wagner och förspelet till hans enda komiska opera, skrivet 1868. Det svajar en del när orkestern skrider in i den först pampiga, sedan allt livligare musiken. Uppvärmd spelar orkestern bättre (så brukar det vara) och träblåspartiet är distinkt och fint sammanhållet, för att inte tala om det härliga mullret lite längre fram.

Kvällens huvudperson och solist är valthornsveteranen Ib Lanzky-Otto. Jag gillar dessa mässingsblåsare, de har en oförblommerad kärlek till sina instrument som gör att de gärna presenterar dem ingående. Oftast verkar ju dessa instrument i bakgrunden, även om de är nog så ljudliga och i orkestrar omistliga. Som soloinstrument är de mindre vanliga och varje tillfälle att höra sådant bör tas tillvara.

Ib börjar med att berätta om valthornets förråd av naturtoner och dess historia, från djurhorn i historiskt fjärran till 1400-talet, då det liknade dagens men utan ventiler. I 1600-talets orkestrar krävdes ett horn per tonart, vilket skapade trängsel i orkesterdiket.

Senare kom man på systemet med byglar och ventiler och från 1820 såg hornen ut ungefär som i dag. Ib berättar också om andra rör han spelat på (ett rör är ett rör är ett rör...), som det välljudande räcket på en dirigentpult. Så tar han upp den trädgårdsslang med plasttratt han haft med sig in. Han demonstrerar hur fördelaktigt svagt man kan spela slang (stör inga grannar), frambringar modernt vibrato genom att svänga tratten i luften och sätter slutligen på det oumbärliga munstycke efter vilket hans hornistläpp är formad.

Så får vi höra en sats ur Leopold Mozarts Alphornskonsert. Det låter riktigt bra, slangen ger ifrån sig rena om än lite skrangliga toner i det mjukt fanfarlika stycket.

Leopolds berömde son skrev flera hornkonserter. Här hör vi den tredje, på riktigt valthorn. Nu spelar orkestern återhållet, nertonat och stillsamt och hornets mjuka stämma stiger fint däröver. Den torra akustiken tar udden av klangen och gör musiken anspråkslös och vardaglig på ett ganska sympatiskt vis, trots allt.

Att spela horn medför en del praktiska procedurer, som att hornet måste tömmas på kondens (alls icke spott, påpekar Ib) mellan satserna. I andra satsens lugn är det bara att luta sig tillbaka och njuta, den tredje har mer stadig fart och hornet får smattra lite. Efter paus hör vi Schumanns trea, ovanlig med hela fem satser.

Det är dramatisk och berättande musik, rik på variation. Särskilt fäster jag mig vid den fjärde, högtidliga satsens tunga ödesstämning och avslutets lätta lek med glada fanfarer. Hela konserten dirigerades väl av Rei Munakata, som annars anför Stockholmsbaserade Curious Chamber Players i samtida musik.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons