Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”En exemplariskt väl sammansatt konsertkväll”

/
  • Irene Veneziano spelade Chopins mazurkor med lika delar sensibilitet, fantasi och kraft.

Festivalens andra dag bjöd på masterclasskonsert, konsert i Tallbo med de tre som fått stipendier ur festivalgrundaren Rune Jönssons minnesfond.

Annons

Kvällskonserterna med musik av Mozart och Saint-Saëns kändes väl traditionella i urvalet.

Fredagens program lockade mer, med större variation och verk utanför den direkta hitkatalogen.

Men jag saknar samtida musik. Endast ett av 23 namngivna verk är skrivet av en nu levande tonsättare, detta trots att vi kunnat läsa i programbladet att medverkande stråktrio och kvartett gärna spelar samtida musik, inte minst specialskriven sådan. Något av dessa verk hade fyllt sin plats på festivalen.

Stipendiaten Joel Nyman inleder fredagskvällen med belgaren Ysaÿes intensiva Violinsonat nr 3. Nyman spelar med härligt spelmansaktigt drag och starkt uttryck i såväl långsamma, tänjbara partier som virvlande arpeggiosjok.

Stipendiaten Sebastian Stevenssons fagottspel ljöd inom mig hela torsdagen, Yuns musik, en lektion i överlevnadskonst. Nu hör vi honom tillsammans med gitarristen Anders Emtell, också stipendiat, i Histoire du Tango av tangons förnyare Piazzolla.

De bjuder på ett sympatiskt musicerande genom verkets fina melodier, allt sammanhållet av ett behagligt sväng.

Chopins mazurkor är spännande och komplexa, kräver god pedalteknik och rytmkänsla.

Irene Veneziano spelar tre, opus 59. Först en av de vackraste folkmelodierna, rask kraft och lekfullt allvar i övriga två. Veneziano spelar artikulerat och osentimentalt med lika delar sensibilitet, fantasi och beslutsam kraft.

Stråktrion avslutar första kvällskonserten med Serenad op 10 av Enrö Dohnányi, en ungrare som skiljer sig från landsmännen Bartók och Kodály genom att vara mer influerad av Brahms än ungersk folkmusik. Ändå finns här en tydlig bordunkänsla i första satsens march, liksom i den barocklikt jagande finalen. Däremellan melodisk skönhet i stämföring och pizzicato, som en väv med pärlfrans, allt genomsyrat av vital täthet.

Olle Persson och Mats Widlund inleder konsert nummer två med sju sånger av svenske Johan Hammerth, text Niklas Rådström.

De är ur sångcykeln Den vilde pojkens sånger, byggd på den sanna berättelsen om den vilde pojken Victor som växte upp med vargar i skogen.

Pianokompet är porlande mjukt, klirrande skönt och dramatiskt hackande i modernistisk stil, sången en blandning av recitativ och talsång. Den poetiska, tänkvärda texten går inte alltid fram så bra, en längtan väcks att läsa den och få ta del av verket i dess helhet, denna starka berättelse om utanförskap och missriktad välvilja.

Den franske tonsättaren Poulencs musik är ett fint exempel på gränsöverskridande 1900-talsmusik.

Tobias Carron och Mats Widlund spelar Sonat för flöjt och piano, följsamt och uttrycksfullt i en sfär mellan pop och Ravel.

Apollon Musagete Quartett avslutar med fyrverkeri, Stråkkvartett nr 2 op 56 av polacken Szymanowski.

Verket bygger på kontraster i tempo och dynamik, varvar trevande finlir med tungt råös som visar att kvartetten inte ligger ett rockband efter i attacken.

En exemplariskt väl sammansatt konsertkväll, innehållsrik och vitaliserande.

Till sist: bidragsgivarna bör inse fakta: festivalen är inget tillfälligt projekt som andra, utan efter 26 år en institution som bör garanteras stöd för flera år i stöten, istället för att som nu varje år tvingas invänta besked i det längsta, något som försvårar planeringsarbetet allvarligt. 

Sandviken vill väl ändå vara känd för något mer än stål och slukhålet till jättearena?

Camilla Dal

Mer läsning

Annons