Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kväll i musikens fria republik

/
  • Magnus Andersson, Brice Martin och Rohan de Saram i Sandviken på tisdagen. De framförde musik av Vivaldi, Philips, Corbetta, Corette, Kodály, Mozart, Dillon och Cresta.

Kammarmusiken är en konstmusikens fria republik, utan åtaganden och påtvingat ceremoniel. Det påminns vi om på tisdagskvällen, då vi bjuds in i den konstnärliga frihetssfär där endast musiken råder, på mästares skenbart enkla vis.

Annons

För bara något år sedan fanns ingen repertoar för denna nybildade trio. Fast medlemmarna är inga dunungar utan framstående musiker på världens scener, verksamma som lärare, dirigenter och festivalgeneraler, traditionsförvaltare tillika utvecklare av samtida musik. Den lite udda sättningen med gitarr, cello och fagott har sina rötter i barockens basso continuo, där instrumentationen var fri och kontrastrik klangfärg gillades. Jag vill ge en extra eloge till gitarristen Magnus Andersson för den fina presentationen av programmet, som spänner från barock till nyskrivet och improvisation.

Först en triosonat av Vivaldi med cello i solostämman. Rohan de Saram (som studerat för cellogurun Casals) spelar på en dyrbar Guerneri. Rummet fylls av behaglig klang och närvaro som bär kvällen igenom, i ett mästerligt samlat och levande samspel. Anslaget är välkänt, den spridda melodin La Folia. Magnus Anderssons barockgitarr är en kopia av en tysk 1600-talsgitarr med fem strängar varav fyra dubbla. Klangen är spröd som ett klavikord och gitarren har lite av cembalons funktion. Långsamma och snabba satser varvas, fagottens dova grund och gitarrens brutna ackord lyfter cellons glöd. Amerikanen Philips verk för trion, Larghetto Rubato, är egensinnigt och humoristiskt. Den omstämda gitarren spelas med sliderör och den till omfånget minimalistiska stämman vajar som tyngder på fjädrande strån, ja, hela stycket vajar, glider, som en vansklig promenad på gungfly. Brice Martin är trions yngste, en fenomenal fagottist vilket vi får höra i en intensiv improvisation då han spelande går nedåt gången. Improvisatorisk kvalitet har också gitarrstycket av Corbetta, (italiensk virtuos verksam vid Ludvig XIV:s hov, föregångare till Rameau och Couperin). Det är sirat och skört som spets knypplad av spindelväv, fritt som vind i frostig vass. Folian återkommer i en franskt galant sonat av Corrette (ur samlingen Ensamhetens ljuvhet), där fagotten leder genom bestämd taktfasthet, mjuk lätthet och kunglig prakt.

En höjdpunkt blir Rohans tolkning av Kodály (och ja, Rohan har spelat för honom också), en cellosonat som räknas till det bästa i genren efter Bach. Ungersk folkmusik, sinnrikt varierade speltekniker och djup riktad känsla förvandlar musiken till ett levande väsen, suveränt och lekfullt i sin vildhet. Rohans fingrar dansar som en liten trupp på greppbrädan. Den omstämda cellon frambringar varken dur eller moll men rätt vad det är stiger en vänlig melodi ur det vilda och Rohan liknar en vithårig shaman, besvärjande sitt vilda rike. Mer spännande solo sen när Mats spelar slovenen Uros Rojkos Passing away, ett stycke där intensivt knäppande på strängarna frigör svärmar av övertoner, där naglar raspar locket och gitarrkroppen får både smek och däng. Italienaren Crestas Gester från en dagbok är också specialskrivet, ett stycke lycklig musik som rör sig i det brutna, det långlinjiga, det fritonala och melodiska, atmosfäriskt och mycket vackert. Som om det inte räckte får vi mer impro som extranummer, ett svängigt och raffinerat jazzigt jam.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons