Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kvinna, en bas, ett rike

/

Annons

Det senaste året har man kunnat möta kontrabasisten Nina de Heney i skiftande sammanhang: på Umeå Jazzfestival tillsammans med pianisten Lisa Ullén, i duoprojekt med cellisten Emma Norlund, i festivalen Dance’n bass för fem dansare och lika många basister.

Nina de Heney musik växer ur en strävan att omfamna och ösa ur en uppväxtens och livets kulturella mix av ungerskt, brittiskt, schweiziskt, pakistanskt och svenskt. En förkärlek för det krokiga och skeva, för det som först kan uppfattas som musikaliska missöden samt en idé om basspelet som en form av dans ger ytterligare grund och näring till hennes mångfasetterade uttryck.

På IDKA får vi höra Nina framföra sju soloimprovisationer där de olika styckena avlöser varandra på ett sätt som får dem att verka logiskt förbundna, trots den uppenbara friheten.

Genast fylls rummet av kontrabasens djupa klang. Snabba slingor rör sig runt en vilande ton, mjuka pendlingar blandas med snabbare löpningar och på stället dans. Det danslika är fascinerande tydligt, känns i kroppen: mjuka rörelser runt en gravitationspunkt. Vilt fingerspel, strängar rasslar och smäller, djupa andetag väser rytmmarkeringar.

Tekniken är raffinerad och varierad utan att vara utstuderat extrem. Nina spelar, förutom i vanligt läge, också under stallet och uppe vid basens huvud. Andra stycket börjar tungt fallande, utvecklas till ett småprat, Nina sjunger en fras och markerar med korta, ljudliga ”Uh!”. Nästa styckes steppande rytmik övergår i ljus pentatonik, spelad nedanför stallet. En asiatiskt ödslig och mycket vacker stämning uppstår, till slut blir ljudet nästan marimbalikt. Asiatiska ätpinnar så: en instucken under strängarna på halsen, en får slå, studsa och dansa medan Ninas vänstra hand frambringar drillar, drillar som snart rör sig runt fasta toner i ett rytmiskt flöde.

Rent shamanistisk är tekniken Nina uppfunnit själv: stråken får vibrera, lätt och intensivt över strängarna utan att någonsin stanna upp. Basen svarar med att ge ifrån sig en häpnadsväckande rikedom av övertoner och en avlägsen, nästan metallisk bottenton som småningom övergår i ett lika avlägset som tydligt tuffande. Det håller på och håller på, jag kunde lyssna hur länge som helst. Låten är från Ninas nästa soloskiva, den kommer i vår, ingår i en exklusiv, handbunden bok med foton av Stefan Carlsson.

Nina håller som bäst på och lär tio kontrabasister den vibrerande tekniken för en timmes performance när boken/skivan släpps (en performance som för övrigt ska filmas och släppas på dvd!). I sista stycket har Nina en stråke i varje hand, en får vibrera under strängarna, mot basens mage. En pulserande rytmik uppstår, ett ihållande frasande som av fågelvingar när taglet dansar mot det lätt välvda, mörkbruna träet. Det rafsar när taglet gnids hårdare i cirklar innan ett frosseframkallande sågande mot dämpade strängar tar vid och röstlika läten uppstår.

Vad mer kan jag skriva: en kvinna, en bas, ett musikaliskt rike så eget, självständigt och djupt. Så fint att få bli inbjuden dit.

Mer läsning

Annons