Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Ylva och hennes fiol

/
  • Ylva Larsdotter.  Debuterade som sjuåring i Sandvikens Symfoniorkester. På lördag är hon solist med dem igen.

Hon debuterade som solist i Sandvikens Orkesterförening som sjuåring, i dag är hon 22 och åter solist på lördag, tillsammans med Andreas Brantelid, när Sandvikens Symfoniorkester framför Brahms dubbelkonsert för violin och cello och Dvoraks symfoni nr 9 ”Från nya världen”. Möt violinisten Ylva Larsdotter – och hennes fiol.

Annons

Ylva Larsdotter skrattar gott åt minnet av ”debuten”, eller minnet och minnet förresten:

– Jag har fått såna fina möjligheter här i Sandviken. Det var min lärare som dirigerade då och jag minns att jag gick från Folkets hus och var otroligt glad!

Vi sitter i Eskilsgården, orkesterföreningens fantastiska hus mitt i Sandviken, där Ylva Larsdotter varit en del, henens mamma är flöjtist i symfoniorkestern och pappa jazzmusiker i stan.

Men fiolvalet helt hennes eget.

– Ja, verkligen och det är jag glad för. Jag hade en svacka i tonåren, när jag skämdes, när det inte var så coolt spela fiol, men jag kom ur den och sen dess har det bara varit fiol. Jag är nog lite nörd...

Har du nån gång funderat över ditt val av instrument?

– Ibland, piano är ju så vackert och cello, ja det är ännu vackrare! Men av nån anledning har jag aldrig tvivlat på att jag ska spela fiol, den är min röst!

Just nu gör hon, efter tre år på Edsbergs musikutbildning, klart sin Masterexamen i Münster, Tyskland. Allvaret i inställningen till den klassiska musiken är större där, säger hon, ibland med risk för att det bli lite tråkigt.

– Men intresset är så genuint! Man lär sig så mycket och omges av historien, de flesta stycken vi spelar är ju skrivna av kompositörer från Tyskland och Österrike.

Annars är allt som vanligt för en fiolelev i förskingringen, övande flera timmar om dagen och språng på konserter som ett sätt att lära sig, och hon säger att hon verkligen kan fastna i musiken, i sitt instrument, stänga in sig flera dagar och bara spela, spela, spela...

– Men man kan vara hur fri som helst i sitt spelande, ju mer man övar.

Som att man måste lära sig kroki innan man kan bli konceptuell, undrar jag. Hon nickar, men konstaterar att hon faktiskt lite gick omvänd väg:

– Jag tror att jag har präglats av en uppväxt i ett hem med en klassisk musiker, men där fanns folkmusik och jag har hört mycket jazz. Mamma har berättat nåt som måste vara mitt första musikminne, jag var två, tre år och vi var på Falun Folkmusikfestival och jag såg barn spela där och jag blev bara sittande, de kunde inte prata med mig och de fick mig inte därifrån.

Brokigheten är både en styrka och ett problem, säger hon. Det har gett frihet och närt det klassiska. Att sen tekniken kräver sitt (år av övning) låter henne inte tappa den impressionistiska tråden.

– Ja, teknisk frihet ger musikalisk frihet. Men jag försöker att inte bli så att jag står och tänker på om jag gör rätt, då blir det tråkigt.

Och lite fundersamt konstaterar hon att det är bra att hon just nu kan grotta ner sig i fiolspelandet i en liten, ospännande stad (Münster) för på Edsberg ”fanns det så mycket att göra”.

– Jag och min fiol är helt ok just nu, liksom. Det är vad jag vill!

Vad tycker du om alla populariseringar av den klassiska musiken som dykt upp på sistone?

– Hm, jag har ju inte sett dem eftersom jag bott i Tyskland de senaste två åren, men jag läste Dortmunds filharmonikers program och såg att Esa Pekka Salonen skulle ha nåt där folk fick komma och prova på att dirigera och jag tänkte, om man gör det på rätt sätt kan det vara jättebra!

Man letar alltid efter den där nya publiken, konstaterar hon, och trots att man vet att många gjort det innan har man svårt att släppa ”ambassadörskapet”:

– Ja, jag försöker ofta förklara, tagit det på mig. När jag läste tyska i Dortmund under två månader var där elever från hela världen, Mongoliet till och med, och jag spelade fiol mest hela tiden! Jag funderar ofta över styrkan i den klassiska musiken, hur kan den ha överlevt i 200, 300, 400 år?!

Ja, varför?

– Av någon anledning är den intellektuellt stimulerande, även om jag inte vill bryta ner det till teoretiska förklaringar. När allt går så fort runtomkring oss måste man verkligen lyssna här, ta tid, tänka efter. Den klassiska musiken blir en kontrast. Den kompromissar inte med det essentiella. Den förklarar världen!

Publiken då, vad betyder den?

– Man kan höra deras lyssning, ja. Det uppstår ju nåt, man blir glad av det! Under studietiden spelar man konserter för sin egen skull, men man utvecklas. Det är roligt med en bildad publik, men helst spelar jag för en ”obildad”, öppen publik. För någon som hör ett stycke, som spelats tre miljoner gånger, för första gången. Då kan man nästan nå något eget, något nyskapande. Man kan känna av den andan ibland.

Men det kommersiella kryper även på det klassiska, som nyutsprungen musiker kanske man inte har så mycket att välja på utan tvingas att delta i tävlingar och jippon.

– Tävlingar ger erfarenhet men är ganska hemska, det är fel att tro att man kan tävla i konst! Men man kan vinna konserter och få kontakter. Det är en hopplös bransch, men man gör det man ska!

Är du nervös för att vara tillbaka i hemstaden och spela?

– Hm, nej inte direkt, eller på ett bra sätt kanske, man behöver fokus. Särskilt om det är lite krångliga tankegångar, men jag har ju inte spelat offentligt så jätteofta. Men jag tycker ju om det här så himla mycket!

Vad är det du tycker om?

– Det är bara det mest fantastiska, att spela. Och att spela med musiker som man kommunicerar bra med, inspireras av. Det är nåt av det största, ja, det blir som en dimension till!

Man lyfter lite mitt i novembermörkret av att sitta mittemot Ylva Larsdotter, hennes entusiasm är smittande, genomgående och ändå så grundad, genomtänkt.

Kan man höra hur du mår när du spelar?

– Absolut! Man kan känna sig så naken om man har en dålig dag. Samtidigt kan det bli häftig, lite edge så där! Men ja, man måste vila från sitt instrument, man får ont i öronen, alltså fysiskt, och i fingrarna. Då kan jag lyssna på alternativ pop, men jag måste ändå verkligen lyssna, jag kan inte ha musik som skval i bakgrunden.

– Det är det för viktigt för.

Hur viktig är dirigenten?

– Dirigenten är oerhört viktig, att han är kommunikativ, men också kompositören. Och när man får noterna blir kompositören intressant, hur tolkar man det som han ville? Det finns inga regler men man får inte bli nonchalant. Det är viktigt att ställa sig frågan: Vem var han? I vår ska jag arbeta med en kvinnlig serbisk kompositör som skriver en sonat.

Spännande. Men berätta om lördagen nu!

– Brahms, å... och det är ett favoritstycke, så vackert! Det är fiol och cello i en intim dialog, manligt och kvinnligt på något sätt.

Fotnot: Brahms & Dvorak: Sandvikens symfoniorkester & solisterna Ylva Larsdotter, violin, och Andreas Brantelid, cello. Dirigent: Johan Larsson. Sandvikens kyrka, lördag den 19 november, kl 18.

Mer läsning

Annons