Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fint möte mellan elektronik & akustik

Camilla Dal fryser i den nedslitna Drottningen men värms av ­det ­musikaliska mötet.

Annons

Det barkar hän med Drottningen, synd och skam på ett så fulländat akustiskt rum. Stadsarkitekt i tjänst eller ej, huset har fått förfalla. Medveten strategi eller simpel fantasilöshet, det blir samma trista resultat. Än en gång får vi njuta rummets klang, fast brr, det är kallt.

Triorum bor och verkar i trakten, spelar i Sandviken Big Band, jobbar i Kulturskolan, som arrangörer, kompositörer och frilansande musiker. Det blir musik från fem sekler, ofta i arrangemang av dem själva, för att passa den ovanliga sättningen.

Det är första gången jag hör en Midi EVI, Joachims avlånga svarta platta till instrument. Det är ett blåsinstrument där luftströmmen styr en synth som kan imitera i stort sett alla instrument. Fingergreppet liknar trumpetens ventiler, praktiskt för Joachim som är trumpetare. EVIn uppfanns av den amerikanske trumpetaren Nyle Steiner, som i sin tur samarbetade med synthpionjären Robert Moog.

Klangmässigt blir det ett spännande möte mellan basens dova värme, gitarrens distinkta klang och EVIn som än klingar oboe, trumpet, klarinett, än dragspel, munspel, saxofon. Musikaliskt samspelta är de också, det svänger fint i jazzlåtarna och de klassiska styckena tolkas med rak enkelhet fri från insmickrande sötma.

Det blir en konsert full av finstämd sommarkänsla och vackra melodier, ja det är lätt att drömma sig bort till en ljum augustikväll. Många tycks göra så, lutar sig inåt musiken, lyssnar med slutna ögon. En dans från tidigt 1600-tal inleder, musik som i sin rytmik inte är så fjärran jazzen.

Beethovens pianosonat No 8 Op 13, Pathetique kallad, förvandlas till en vemodig vaggvisa, kraftfullhet byts mot drömsk klarhet, tempot aningen långsamt.

Att det är i jazzen trion har sitt hem är klart, det mjuka svänget och behagliga flytet i stämmorna kommer därifrån och smittar sig på allt de spelar. Som Pat Methanys James med fint accentuerad melodilinje i gitarrsolot och Joachims vackert vävda Waltz for Bobby.

Det jag saknar är något som biter till, lite extra spets skulle höja stämningen och fördjupa känslan ännu mer. I tangokungen Piazzollas Café 1930 töjs gränserna mer, där bottnar basen med dov dramatik under gitarrens finbroderi och EVIns uttrycksfulla melodi.

Omärkligt går tangon över i en låt av Göran, de passar bra ihop. Filmmusik av Morricone, Cinema Paradiso om någon minns, gör en mild till sinnes, så en bossa i lite högre tempo av Joachim. Griegs pianostycke Arietta, känsligt och stilla utmejslat. Armandos rumba av den amerikanske jazzpianisten Chick Corea (han heter Armando också) bjuder på lätt- flyktigt sväng där stämmor och solon tycks flyga upp och cirkla under taket.

Efter tolv låtar vill den stora publiken ändå ha mer. Extranumret har Nisse skrivit, eller som han säger, låten föll i hans famn på tåget sedan han tagit farväl av sin far. Hymn till en fader, en stilla värmande gospelhymn.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons