Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Galakvällen gav liv åt operaklassikerna

/

Annons

Vad är en galakonsert i Gevaliasalen om inte en underbar tid och plats för musik, humor och bubblande rusdrycker?

Kvällen till ära är scenen insvept i två jättelika vita band, en praktfull inramning av orkestern. Vid scenkanten löper ett vit-grönt blomster-arrangemang och över väggarna spelar en projicerad stjärnglans.

Det går inte att ta miste på att galastämning råder, en väldigt avspänd sådan, till och med innan ”La diva” Kjerstin Dellert bestiger scenen. En primadonna med kläder så smaklösa att de blir smakfulla och perfekta just på hennes axlar.

Hon eskorteras av den reslige dirigenten Per-Otto Johansson som närmast kan beskrivas som en beundrande kavaljer vid divans sida. Kjerstin är dock snabb med att visa sin uppskattning genom att med stor passion läsa en dikt till hans ära.

Orkestern dundrar sedan genast igång med ett stycke tagit ur Händels Kungliga Fyrverkerimusik. En stolt och kraftig uvertyr till kvällen där Kjerstin Dellert är allts mittpunkt. Hon är lika ödmjuk som hon är skrytsam, en diva med självdistans. Den 83-åriga konsertciceronen förvandlar en monolog till en humoristisk och varm dialog med publiken.

Hon lystrar till reaktionerna och improviserar efter dem, återberättar dråpliga anekdoter och ger en liten historielektion om trettondagshögtiden.

Innan hon åter igen lämnar över till dirigent och orkester sjunger hon en del ur Betlehems Stjärna av Viktor Rydberg, mer känd som den tonsatta ”Gläns över sjö och strand”. Kjerstin knyter an till krisen i österland och att de stjärnor som nu lyser där inte är av fredens slag.

Efter att ha läst en dikt om fred och frihet bryter orkestern ut i Händels ”Piangero la sorta mia” ur hans välkända opera Julius Ceasar, temat för kvällen stavas ju faktiskt ”Odödliga operaklassiker”.

Den försiktiga cembalon kontrasterar Sopransolisten Ida Falks starka vibrato och stråkarna bildar ett eko av ackord däremellan. Stycket bär eller brister på pulsen, något som Per-Otto skickligt upprätthåller levande med hjälp av sina manövrar vid podiet.

Sedan följer Massenets Meditation ur Thaïs, en uppvisning där den svällande stråkmattan toppas av soloviolinistens vackra slingor och harpans ackord lägger en stadigt tyngd till den svävande musiken.

Ännu ett stycke av Massenet står på tur, denna gång ”Je suis encore” ur Manon – En komisk opera med lika mycket talad och skriken dialog som sjungen. Massenets neurotiska kvinnoporträtt anses vara en svår vokalutflykt, något som dock ej märks på Ida Falks klara och spänstiga stämma.

De blixtsnabba dynamiska vändningarna gör det vulgära stycket rättvisa, en hänförande smakbit av operahistoria.

Puccinis Intermezzo gällande samma historia om Manon är ett mycket mer romantiskt och svulstigt stycke med ett avancerat och ryckigt tempo som dock till sist, och som sig bör, sluter sig likt en blyg ros. Prokofievs Riddardans ur Romeo och Julia kräver Per- Ottos hela kropp för att låta sig styras, balettens muterande attacker och ryckiga energi bibehålls trots en något yvig och inte helt felfri orkester.

Bellinis tragedi ”Oh Quanta Volte” ur Capulet & Montague kräver sopransolist Ida Falks yttersta koncentration då hon i vissa stunder står helt naken med sin röst. Utflykterna uppåt i röstregistret är hisnande och operan växer nästan hypnotiskt i sin kraft. Kjerstin Dellert är inte sen att berömma och man förstår lätt varför hon är så imponerad och stolt.

La diva utrycker sedan sin avsky över Idol och liknande ”fulkultur” och konstaterar att klassisk musik är en livssyn.

Innan champagnepausen då publiken lyssnar till kända pianostycken och minglande dricker bubbel spelas först Lumbyes Jernbanegalopp och Champagnegalopp, den förstnämnda känd från SVT:s ”På Spåret”. Det är lekfull och rytmisk musik som bygger upp en god stämning innan pausförträningen. Tyvärr kan ej Opus By Esperantos fina champagne recenseras eftersom den krävde ett förköp som jag ej erhöll, men vi får förmoda att den satt som den skulle.

Efter det kolsyrade uppehållet framförs en uvertyr ur Verdis opera ”Ödets Makt”, en storslagen hyllning till de respektingivande osynliga krafterna.

Kjerstin som då och då sitter i en fåtölj vid scenens utkant drickandes ett glas bubbel stiger nu upp för att berätta om sitt livs anekdoter, föreställningar och eldprov varpå en känga ges till den där Gardell.

Efter en längre utläggning av La diva bjuds publiken på Dvoraks kaotiska och frenetiska energiknippe ”Slavisk dans nr. 8”. Kjerstin diktar om tidens flyktighet och livets höst, Galghumor och uppgivenhet byts dock snabbt emot framtidsglädje då Ida Falk äntrar scenen för att sjunga Puccinis Mussettas valsaria ”Quando me’n vo” ur La Boheme och ”Signore ascolta” ur Turandot. Smäktande men också vaggande elegant byggs stycket upp. Så fort det är slut brister Kerstin ut i ett bravotjut och publiken kan inget annat än att hålla med.

Griegs kända tonsättning av Ibsens Peer Gynt visas upp i form av ”Anitras Dans”, ett sällsamt och mystiskt stycke fyllt av snärtiga pizzicaton och dur-mollskiftningar. Dess delikata detaljer förvaltas perfekt av Per-Otto med orkester. Tempot ligger där det ska trots de tempomässigt svåra ”tysta” passagerna. Konserten avslutas med opera i en nyare form, två stycken ur Leonard Bernsteins operett Candide, baserad på Voltaires satiriska roman med samma namn. Den äger en mångsidig och överraskande form med många tvära stilbyten. Kjerstin berättar att hon först fnös åt Candide när hon hörde den, men som alla inställningar och åsikter kan de ändras. La diva verkar i alla fall njuta av Ida Falks sång. Operetten svänger mellan ironiska jämranden och episka signaturmelodier som gjorda för en hollywoodfilm.

Man blir tjusad av upplägget – klassiska operastycken från nu och dåtid, en av Sveriges mest pregnanta divor och personligheter, en ny sopranbegåvning, Gävles utsökta symfoniorkester med en lika lysande dirigent och så lite champagne och dekorer i vårt sköna konserthus. Efter ett litet extranummer och ett par tackningar, bockningar och nigningar blidkas tillslut publiken och kvällen är slut.

Ludvig Blix

Mer läsning

Annons