Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gavrilov fick stående ovationer

Med den ryska snökanonen riktad mot Östersjökusten och ett sibiriskt högtryck som pressat ner temperaturen mot minus 20 kändes det extra fint att komma in i Gävles vackra konserthus – lysande som en fyrbåk mot nattmörker och snöyra.

Annons

Och än förnämligare när man bänkad i salen fick uppleva ännu en rysk naturkraft: den 57-årige ryske pianisten Andrei Gavrilov.

Redan som tvååring fick han lektioner av modern, tillika konsertpianist (fadern var för övrigt en känd konstnär). Efter att under uppväxten ha haft Sviatoslav Richter som privatlärare vann Gavrilov som 18-åring en sensationell seger i den årliga Tjajkovskijtävlingen.

När Herbert von Karajan fick höra den 24-årige Gavrilov blev han eld och lågor och erbjöd denne att spela in alla Rachmaninovkonserter tillsammans med Berlinsymfonikerna.

1979 var allt var klart för inspelning – men solisten kom aldrig. Sovjetmyndigheterna hade satt honom i husarrest, klippt av telefonledningarna och ställt ut vakter kring huset. Han anklagades för att ha yttrat sig kritiskt om regimen. Han förklarades vara psykiskt instabil.

Den blivande presidenten Gorbatjov lyckades 1984 utverka att Gavrilov återfick pass och utresetillstånd. Turnerandet runtom i världen kunde fortsätta.

Andrei Gavrilov är inte bara en otroligt begåvad pianist utan därtill en utpräglad personlighet. Hans temperamentsfulla framförande av Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll (1875) besvarades med stående ovationer (vilket renderade extranummer).

Han spelade hopkurat, sammanbitet kraftfullt, med korta, tungt fallande anslag; flygeln svarade med lite spruckna toner i fortissimolägen men klingade desto bättre i de glesa, poetiska modelleringar där Tjajkovskijs musik nästan regnbågspreludieaktigt beströr en stor, oackompanjerad tystnad.

Gavrilovs dynamiska, nästan eruptiva spel stampade fram glöden ur detta banbrytande verk (Tjajkovskij är för den ryska pianomusiken vad Pusjkin är för den ryska litteraturen). Mikroskopiska missar i ett av solopartierna gör mig dock benägen att tro att Gavrilov ännu inte återfått den precision han hade under glansdagarna: innan han under 90-talet försvann från konserthusen.

Den gästande ryske dirigenten Mikhail Agrests insatser kan sammanfattas i tre ord: elegans, mjukhet och tydlighet. Och orkestern spelade Tjakovskij frejdigt och väl inrepeterat – långt bättre än i den inledande Pragsymfonin (som skugglikt förebådar Don Juan – men ibland även genljuder av Figaros bröllop).

Orkesterns Mozarttolkning präglades tyvärr av viss osäkerhet; av ett slags famlande efter en klarhet som aldrig infann sig. Dirigenten sökte ingjuta kraft – men i grunden kanske spelet fallerade på grund av den märkliga sektioneringen: förstafiol-viola-celli-andrafioler. Hörde stråkarna varandra? Möjligen inte tillräckligt.

Spelet tog sig i Stravinskijs symfoni i tre satser; ett verk infiltrerat av världskrigsstämningar, med arytmier, dissonanser, abrupta blåsarinsatser och ödesmättade pukslag. Kompositörens stilideal – folklore, jazz, romantik, barockmusik, nyklassicism – virvlar runt som i en makaber dödsdans (den europeiska civilisationens...).

BJÖRN GUSTAVSSON

Mer läsning

Annons