Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I kväll är det Schaefer som är chefen

/
  • Henrik Schaefer är en dirigent med världen som arena, i Japan såväl som Europa och inte minst i Sverige där han är chefdirigent för Värmlandsoperan. Han är också altviolinist och spelar nu bara för sitt höga nöjes skull, bland annat kammarmusik.

Henrik Schaefer är chefdirigent för Värmlandsoperan och jobbar över hela världen. I kväll ska han dirigera Gävle symfoniorkester och både Mozart och Beethoven står på programmet.

Annons

Två av den klassiska musikens allra mest älskade verk står på programmet i kväll när Henrik Schaefer dirigerar Gävle Symfoniorkester; Mozarts pianokonsert som blivit känd som Elvira Madigan efter Bo Widerbergs film och Beethovens tredje symfoni, den heroiska, eller Eroican som den kallas.

Ett sådant program är en alldeles speciell utmaning för en dirigent.

Det berättar Henrik när vi träffas. Han vill inte att pianokonserten ska låta som den ibland slätstrukna och lättsmälta variant som strömmar i klassiska populärradiokanaler. Och han vill ge sin egen tolkning av Beethovens symfoni. Han vill överraska oss. Solist är den hyllade norske pianisten Christian Ihle Hadland.

– Jag har inte träffat honom tidigare men alla säger att han är helt fantastisk, säger Henrik.

Men samtalet inleder vi med att prata om det allt snålare klimat som drabbar kulturen, inte bara i Sverige, inte bara i Europa utan i stora delar av en värld där begreppet besparingar blivit som ett mantra.

Henrik är nämligen chefdirigent för Värmlandsoperan som slog hela Kultur-Sverige med häpnad när man satte upp Wagners Ring, ett verkligt mandomsprov, och gjorde det så övertygande att uppsättningarna hyllades enhälligt.

Så kom runt årsskiftet beskedet om att man inte hade råd att fortsätta. Istället för Wagner-produktioner ska nu operan ha premiär på en lättsam musikal i vår, Shrek.

Det fattades nämligen fyra miljoner i budgeten och bidragen från staten hängde inte med i prisökningarna. Men ledningen i Karlstad, en trojka där Henrik ingår, är kreativ, inte minst operachefen Ole Wiggo Bang.

Man har nästan kommit till rätta med ekonomin, berättar Henrik och säger att nu planerar man att sätta upp tre operor i svit säsongen 2014 för att fira att den franska revolutionen började för 225 år sedan. Det blir Barberaren i Sevilla av Rossini, Figaros Bröllop av Mozart och Fidelio av Beethoven, tre operor under samma period, som man gjorde med de fyra operorna i Wagners Ring.

Och att kultur och musik är livsviktigt intygar Henrik Schaefer. Ingen musik berör oss så starkt, går så direkt till hjärtat och förmedlar både glädje och sorg som den klassiska, säger Henrik.

Och det har publiken i Värmland upptäckt.

När han tillträdde som chefdirigent hade man omkring 500 abonnenter till konserterna. Nu har man närmare 900 och till varje konsert kommer 1100 -1200 personer.

– Vi har Sverige största konsertsal, Karlstad CCC som tar 1 600 i publiken och Sveriges minsta operahus för omkring 500, säger Henrik.

Men åter till Henrik.

Han är född i Tyskland i en familj av fanatiska musikälskare och hans syskon har liksom han blivit musiker, en syster spelar cello och en bror viola, alltså altfiol.

Det var litet av en sensation när Henrik som den yngsta någonsin, vid 22 års ålder, fick anställning som altviolinist i Berlins filharmoniska orkester.

– Det var slutet på min karriär, säger Henrik och skrattar.

Då hade han nämligen klättrat allra högst på musikerstegen. Och det var lärorika år där Henrik både fick ris och ros av sina mycket mer erfarna kolleger.

I den orkestern stannade Henrik i nästan 13 år innan han började dirigera på heltid.

Att han sedan fick jobbet i Karlstad var av en slump som började med att han med kort varsel fick hoppa in och dirigera Norrköpings symfoniorkester i Bruckners femte symfoni, en konsert som gavs en lördag eftermiddag.

Kruxet var bara att Henrik hade en konsert i Sydtyskland på fredagskvällen dit han åkte efter att ha repeterat med orkestern i Norrköping under veckan. Han hade räknat med att ändå hinna tillbaka, genom att köra till Berlin efter konserten och sedan ta flyget till Norrköping.

– Men det var snöstorm och kaos på motorvägen. När jag kom fram till flygplatsen i Berlin hade flyget redan gått. Jag fick chartra ett privatplan och jag minns att den resan betalade jag med check. Det var min sista check. När jag kom fram, en halvtimme före konsertstart, hade allt adrenalin runnit ur kroppen. Jag dirigerade med stort lugn. Efter det blev jag uppbokad för många konserter i Sverige och när jag kom till Karlstad ville musikerna ha mig som chef.

Förutom jobbet här dirigerar han ofta i Japan, där han är förste gästdirigent för Hiroshimas symfoniorkester.

Han berättar att Japan är ungefär som Sverige. Här som där är musikerna mycket disciplinerade och de har tagit till sig den västerländska klassiska musiken med stor framgång. I Holland däremot är det som rena kindergarten, säger han. Och där skär regeringen hårt i kulturbudget. Flera orkestrar har lagts ner, andra har fått antalet musiker minskade. Rena rama katastrofen, säger Henrik.

Och hur upplever du orkestern här i Gävle då, undrar jag.

– Det var fantastiskt för vid första repetitionen kunde jag konstatera att musikerna behärskade verken tekniskt. Jag kunde börja arbeta med den musikaliska tolkningen direkt.

Han berättar också att i Beethovens tredje symfoni användes för första gången i musikhistorien tre horn istället för två. Beethoven skrev fantastisk musik för de tre hornen.

– Det är verkligen en symfoni för hornen och här i Gävle är de fantastiskt fina, säger han.

Och jo, han har varit i Gävle tidigare, för fem år sedan med cellisten Jakob Koranyi som solist.

Sedan den gången har han lärt sig svenska, utan att ta några lektioner.

– Jag lyssnade i två år, sedan började jag prata.

Men japanska har han inte hunnit lära sig. Han lär sig ett nytt språk vart sjunde år, säger han.

Kerstin Monk

Mer läsning

Annons