Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inlevelse med fantastiska solister

Det var med högt uppskruvad förväntan jag anlände denna kylslagna septemberkväll – till ett konserthus nu med Jaime Martin som konstnärlig ledare och chefdirigent.

Annons

Vem är denne Jaime Martin? Som så många andra toppkrafter inom sitt skrå är han ursprungligen orkestermusiker (flöjtist; omväxlande stämledare och solist, bl a i Londonfilharmonikerna); och just denna bakgrund har nog gynnat ett dirigerande som inte fastnar i ett allmänt riktningsgivande gentemot musikerkollektivet utan strimlas upp i ett intensivt inlevande i de olika stämmornas uppgifter.

Och dessutom: ambitionen, talangen att kunna tydliggöra varje stämmas inflätade del i helheten och relation till den. Kort sagt: en dirigent som inte bygger luftslott utan håller sig på verkstadsgolvet och kontinuerligt ger akt på varje liten insats; minsta passage i pianissimo; en dirigent som försöker framhäva alla delars betydelse för den helhet som under processen samtidigt skapas.

I Mozarts glänsande vitala symfoni nr 35 – genomfluten som av ett leende överdåd – kunde Jaime Martin till och kosta på sig dyrbarheter som att helt stillna med taktpinnen när småfiolerna hade en speglingssekvens; eko-frasen fick härigenom en alldeles speciell betydelse; den gled fram utan en dirigents bestämda årtag.

Mozartsymfonin blev en glansfull inledning, låt vara att jag tycker att dynamiken kunde ha framhävts än mer, åtminstone i de första satsernas. Utmärkt spel blev det även i ”Duett Concertino” där orkesterns klarinettist Erik Larsson och fagottist Patrik Håkansson gjorde fantastiska insatser som dubbla solist-draglok i Richard Strauss verk för stråkorkester samt harpa – alltsammans ett högromantiskt stycke som inledningsvis ter sig nästan nordiskt med de tydliga likheterna med Grieg och Sibelius, etcetera – men efterhand får verket en mer kapriciös, ja faktiskt lite monoton karaktär. En mer tydlig modernitet blottas även; emellanåt lutar det lite åt Prokofiev-hållet. I synnerhet Allegrot bjuder på hyperraffinerad kammarmusik. Resten blir aningen flackt – enahanda höglandsterräng.

Som avslutning sturm- und drang-romantik: Tjajkovskijs ”uvertyrfantasi” Romeo och Julia från 1869, där släktfejden mellan de antagonistiska ätterna vältrar i storvulna orkesterblock, hit och dit och med våldsamma fortissimon – och så: mitt i denna klippiga upprördhet växer fram en kärlek som tar över och som allt besegrar.

Musiken – smäktande, trånande – rycker fram, bildar som en mur kring kärleksparet, nu oåtkomligt för maktspel och ondska.

Björn Gustavsson

Mer läsning

Annons