Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Innerlig musik och tal till Konsulns ära

/

Ärofyllda ord & symfoni. Camilla Dal hade gärna hört mer sång av Olle Persson.

Annons

Dags för traditionsenlig minneskonsert med högtidstal och musik i Sandvikens kyrka.

Förra året var det 150-årsjubileum och festligt värre, med direktörer i rad och fyrverkeri över Sandviks huvudkontor. I år är det glesare i kyrkbänkarna och det anrika huvudkontoret har flyttat till huvudstaden. Men det nämner inte kommundirektör Ann-Katrin Sundelius i sitt korta, samlade tal. I stället fokuserar hon på det samhälls- byggande som inleddes av brukspatron ”Konsuln” Göransson och senare togs över av Sandvikens kommun.

Utan Bruket inget Sandviken.

Allt ombesörjdes: arbetarbostäder, alléer, vattenpumpar, byk- bak och bryggstugor, skola, sjukhus, apotek, badhus, kyrka, idrottsplats.

Förebild kan ha varit Chicago, som ”Konsuln” besökt, eller engelska industrisamhällen från samma tid. En stark önskan att bli riktig stad har alltid funnits hos sandvikarna, vilket speglas i stadens arkitektur. Än idag styr ”Konsuln” samhällsbygget genom stiftelser som gör storsatsningar som arenan möjliga. 194 år skulle han ha fyllt i år, tro vad hade han tyckt om han fått göra ett återbesök?

Före talet hörde vi Olle Persson och Sandvikens symfoniorkester i tre korta sånger. I Alfvéns Skogen sover, med text av Ernst Thiel, skapar harpa och stråkar skirhet kring Olles varma, uttrycksfulla baryton.

Så möter vi den muntre Fridolin i Peterson-Bergers Sång efter skördeanden, en ystert medryckande melodi. Texten av Karlfeldt innehåller ett par av svensk diktnings mest kända rader: ”Han talar med bönder på bönders sätt, och med lärde på latin” samt metaforen där höstmånen liknas vid en röd kastrull. Sist Papagenos korta fågelfängararia ur Mozarts opera Trollflöjten, energirikt, innerligt och rentav svängigt framförd. Olle hade gärna fått sjunga lite mer när han ändå höll på.

Efter högtidstalet mer musik, Schuberts Symfoni nr 5 i B-dur från 1816. Verket kom till under en period då Schubert vurmade intensivt för Mozart och det låter väldigt mycket Mozart, lätt och elegant. I händerna på en mindre skicklig dirigent kunde det ha blivit utslätat och tråkigt, men Michael Bartosch förmår driva och hålla tempot genom de fyra satserna. Linjerna hålls, samtidigt som detaljer som bryter det förutsägbara lyfts fram. Sandvikens Symfoniorkester, som ju är en amatörorkester smått förstärkt med musiker ur Gävlesymfonikerna, spelar mycket bra i detta verk, skrivet för en liten orkester.

Vi färdas genom första satsens samlade schwung, genom andra satsens lugn där det konventionella bryts av effektfulla basfigurer.

I tredje satsen ökar energiuttaget med underliggande dramatik och i sista satsen får detaljer som uppåtriktade sicksacklinjer och stigande spiraler bryta igenom det wienklassicistiska ytskiktet, och tillsammans med långa böljande linjer frammana en naturkänsla som är romantikern och vandringsmannen Schuberts och ingen annans.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons