Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klokare välja mindre utmanande solostämma

Gävlesymfonikernas förste gästdirigent, Christian Vásquez, är sannerligen talangfull.

Annons

Ja: Vásquez sofistikerade teckengivning kan för en åhörare fungera nästintill hypnotiskt… Hans händer tydliggör musiken; gör den så egenartat konkret… Att Vásquez 2013 tillträder posten som chefdirigent för Stavanger symfoniorkester påverkar inte, hoppas jag, hans tjänst som förste gästdirigent i Gävle.

I torsdags, då temat var nordisk nationalromantik, inledde orkestern med en generaluppvärmning i form av Edvard Griegs Norska danser; ett pianoverk från 1881 som bygger på autentiska folkmelodier och som senare arrangerats för orkester av Hans Sitt. Sålunda är detta verk både Grieg och inte Grieg… Gävlesymfonikerna spelade klart och vackert – och oboisten gjorde anmärkningsvärt fina insatser.

Nationalromantiken i Sibelius violinkonsert i d-moll är av annat slag. Här besjungs inte just det egna landet, som i hyllningsromantiska ”Finlandia”. Snarare än ”lyss till den gran vid vars fot du är född”-känslor dominerar kontinentalt senromantiska stämningar, lite i Richard Strass anda.

Egentligen paradoxalt: i detta sena Sibelius-verk, skrivet 1903, hörs en mer samtidsmedveten, europeiskt orienterad kompositör än i tidigare kompositioner.

Sibelius känslomättade, valörrika violinkonsert – en av genrens yppersta – påminner mig om vad någon sa om denne kompositör: ”Han var mycket finsk, men han var framför allt sig själv.”

Det hör till ovanligheterna att en musiker i en symfoniorkester får träda fram som solist i sammanhang som dessa. Men denna kväll stod Gävlesymfonikernas förste konsertmästare, Peter Olofsson, på podiet – och alltså inför den oerhörda utmaningen att här spela en synnerligen virtuos solostämma. Orkestern höll sig möjligen lite avvaktande; hela framförandet präglades av en försiktighet, som om det viktigaste var att gå i mål; att klara av uppgiften utan intermezzon.

Tekniskt klarade Peter Olofsson utmaningarna. Det är ingen tvekan om att han är en oerhört skicklig violinist. Sina talanger har Olofsson visat även genom sina insatser i Stenhammarkvartetten.

Förvisso kan man i viss mening säga att framförandet i sin helhet var lyckat. Men utifrån en annan aspekt finns invändningar att göra. Detta var inte solospel på den nivå publiken vant sig vid att höra. Att låta en ensemblemusiker inta huvudrollen i en uppgift som redan för en erfaren solist skulle innebära stor anspänning, det är vanskligt. Det hade varit klokare att välja en något mindre utmanande solostämma.

Det drar ner helhetsintrycket med en solist som stundtals vänder ryggen mot publiken och spelar direkt mot kollegorna, som i sista sekunden innan ny sats hinner vända notblad, som flera gånger stampar takten medan han spelar. Och där dirigenten flera gånger måste kollationera att solisten är insatsberedd.

Emellanåt kom jag rentav (utan alla jämförelser i övrigt) att tänka på en scen i Bergmans ”Till glädje” (1949), där en orkestermusiker helt enkelt inte klarar den nervpåfrestning solospelet i en Beethovensymfoni innebär.

Björn Gustavsson

Mer läsning

Annons