Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst – eller lekstuga?

/
  • TV-programmet Maestro startade en debattsom nu träffar landets symfoniorkestrar.
  • Publikfrieriet är på väg att göra den klassiska musiken till en lekstuga, menar hovsångerskan Siv Wennberg.
  • Christian Vásquez, gästdirigent hos Gävle Symfoniorkester, är fostrad av El Sistema, en bred musikrörelse som utbildat några av världens främsta dirigenter.
  • Alla måste få leka med konstmusiken, säger Beryl Lunder, konserthuschef i Gävle.

"En lekstuga för amatörer. En skymf mot konsten. Kunskapsförakt!" Siv Wennberg, hovsångerska, skrädde inte orden när hon kritiserar SVT:s Maestro, där kändisar får dirigera en symfoniorkester.

Annons

Nu vänder hon blickarna mot professionella orkestrarna i Sverige.

– Varför gör ni ingenting för att gå emot den här trenden? Varför följer ni med i en utveckling som förvandlar konstnärlig verksamhet till en lekstuga?

Beryl Lunder, chef på Konserthuset i Gävle, håller inte med:

– Såklart man måste få leka med den klassiska musiken. I annat fall skulle ju varje kreativt barn vara ett hot mot en symfoniorkester eller en teater. Vad hade det blivit av Mozart om han inte fått leka med den stora konsten?

I morgon, fredag, inleder Konserthuset sin höstsäsong med att Christian Vásquez dirigerar Tjajkovskij och Prokofiev i Gevaliasalen. På symfoniorkesterns program under året står också till exempel Publikens önskekonsert och möten mellan orkestern och kända artister som till exempel Petra Marklund. Tidigare har orkestern gjort konserter med Östen med Resten och mindre ensembler ur orkestern har spelat i den svåra akustiken på Valbo Köpcentrum. Allt för att locka ny publik.

Beryl Lunder håller med om att det alltid finns anledning att tala om gränserna mellan populism och kvalitet.

– Hur når man ut, utan att förlora sin trovärdighet? Hur förblir man trogen mot sig själv? Det här är frågor som vi ständigt arbetar med.

Har ni gått för långt någon gång i er iver att nå ut till fler?

– Nej.

Skulle du kunna tänka dig att göra ett lokalt Maestro i Gävle?

– Nej. Men samtidigt måste vi komma ihåg att det är publiken som ger oss vårt existensberättigande. Det är publiken vi är till för.

Hon hänvisar till Ale Möller, som under fyra år var artist in residence på Konserthuset.

– Han brukar säga att vårt uppdrag inte bara handlar om fördjupning och förnyelse, utan också om en ”förnuelse”. Kvalitet ska inte ses bara ur vårt eget perspektiv, utan också ur publikens. I vilket sammanhang spelar vi, under vilka former, vilka känner sig välkomna, och så vidare.

Hon tar musikskolan El Sistema i Venezuela som exempel. Där får barn och ungdomar, framför allt från fattiga områden, lära sig konstmusik och orkesterspel. El Sistema involverar i dag nära en miljon barn och rymmer 30 symfoniorkestrar. El Sistema arbetar brett, men har samtidigt fostrat några av världens främsta dirigenter. Gustavo Dudamel är en av dem. Gävle Symfoniorkesters Christian Vásquez en annan.

Gävle har en stor och trogen konserthuspublik. Här finns 800 platser. I genomsnitt fylls cirka 550 av dem på en konsert.

– Jag skulle önska mig en djupare, regional diskussion om konstens egenvärde. Vi lever i en tid som ständigt talar om konstens samhällsnytta – för hälsa, arbetsmarknad, välbefinnande, integration … Men nyttan uppstår bara om konsten bevarar sitt egenvärde. Egenvärdet är aldrig en följd av nyttan. Det är El Sistema ett bra exempel på. En symfoniorkester får aldrig bli snobbig, men den får heller inte tappa sin integritet.

Siv Wennberg ställer sig oförstående till det mesta i Beryl Lunders resonemang.

– Mina åsikter har ingenting med snobberi att göra, utan handlar om respekt för konsten. Publiken ska inte vara smakdomare åt en symfoniorkester. Det är publikfrieri på lägsta nivå. Gävle Konserthus har bra publiksiffror och behöver inte ägna sig åt sådant.

– Mozart och Beethoven har spelats i över 200 år och hittar ständigt ny publik. Hög kvalitet förblir hög kvalitet. Men i dag styrs musikinstitutionerna av politisk korrekthet på ett löjligt vis. Visst kan man leda hästen till vattnet, men man kan aldrig tvinga den att dricka!

Hon berättar att hon fått mängder av reaktioner på sina utspel i TV och radio. Så gott som alla är positiva.

– Folk är trötta på tjafset och den låga nivån. Det finns stora komiker och artister som har lekt med orkestermusiken på ett intelligent vis, till exempel Danny Kaye och Yngve Gamlin. Men det vi ser numera är apspel och lyteskomik.

– Vi lever i en tid som är dränkt i brus. Det stora uppdraget för en symfoniorkester är att lära människor att lyssna, inte bara att höra, säger hovsångerskan Siv Wennberg.

Mer läsning

Annons