Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ljuv musik med 87 musiker på scenen

/

Annons

Musikkonservatoriet har i över 40 år varit Sveriges ledande gymnasium för blivande proffsmusiker. Flera av de 52 musikerna i Gävle Symfoniorkester har studerat där och visst är det en lika naturlig som fin gest att uppmärksamma detta genom ett samarbete, och på samma gång ge 35 av Falukonservatoriets nuvarande elever chansen att spela med en proffsorkester.

Denna fredag har orkestern alltså vuxit från 52 till 87 musiker och det är knökfullt på scenen. Roligt också att se Clara Heinemann bakom harpan.

Dirigerar gör Fredrik Burstedt, också ett trevligt återseende, det är några år sedan han besökte oss sist. Han är en suverän dirigent som dessutom denna kväll presenterar de olika verken på ett lysande sätt.

Först hör vi en ganska lättsam uvertyr av Weber, den romantiska operans stilbildare. Oberon var älvornas kung och vi förflyttas genast till en skog genom vilken hornet kallar. Spröda stråkar, fågelkvitter, mera driv snart, och riktigt gott humör. Ljudet bottnar härligt med så många stråkar. Burstedt dirigerar med bestämda rörelser, och orkestern följer, bestämt, med eftertryck.

Pianisten Max Nyberg går sitt tredje år i Falun och gör denna kväll sin debut som konsertpianist. Det sker i Liszts första pianokonsert, ett mycket lyckat val. Lizst var en komplex personlighet, omstridd och dyrkad, och hans musik är komplicerad och virtuos, modern och före sin tid. Ja, han komponerade något som liknar en tolvtonsserie, långt före Schönberg.

Den första pianokonserten från 1855 är romantisk och fantasifull. Nyberg spelar lite stolpigt först, men tycks snart glömma premiärnerverna för att i stället ge sig hän åt musik och samspel. I första satsens vackra passager hörs Chopin eka, bland annat en fras ur hans berömda sorgmarsch.

Nyberg visar redan från början att han behärskar såväl kraftfull tyngd som de känsligaste drillar. Han spelar uttrycksfullt och med närvaro, öppnar musikens port och skapar tillsammans med orkestern stunder av den allra utsöktaste, lättaste flykt.

Andra satsens soloparti, med vänsterhandens arpeggion och högerhandens enkla melodi, är drömsk och lyrisk. Kraftfullare partier snart där blås och bleck får dra på och så brakar hela orkestern loss i ett par stora tutti, vilken volym!

Kvällen avslutas med Sjostakovitjs femma, skriven i mitten av 1930-talet och ett försök att vinna Stalins, hos vilken han fallit i onåd, gunst. Det lyckades, symfonin blev hyllad, men hör man den nu uppfattar man genast dess underström. Det är som Burstedt säger, hade innehållet skrivits i text hade upphovsmannen fängslats direkt. Själv uppfattar jag symfonin som reaktioner på förtrycket, ur olika perspektiv och temperament. Redan från början härskar mörkt hot, en frostig, skräckslagen tvehågsenhet. I ensamhetens flöjtmelodi tänds hoppet, känslorna börjar svalla. Men maktens män kommer marscherande, livliga och hårda. En kaotisk känslobrottning, försök till frigörelse, och flöjtens spröda melodi igen.

Andra satsens parodiska dans, med violinernas halkande glissandon, harpans rassel och basarnas um-pa, får mig att undra med vilka öron Stalin lyssnade – och hur Sjostakovitj vågade. Här görs livligt narr av maktens uppblåsthet, helt klart.

Tredje satsens stillastående dis uttrycker den största dysterhet och melankoli, ur vilken en kämpande förtvivlan växer. Sista satsens krafturladdning har anklagats för att vara överdrivet bombastisk, men ett pompigt paraderande passar i sammanhanget, splash och bombom, här kommer de stora elefanterna och möts av ett illande stråktremolo – folkets jubel kraftigt ljudförvrängt.

En njutbar, spännande och tänkvärd konsert, tack för den och lycka till i framtiden, alla musikaliska unga!

Camilla Dal

Mer läsning

Annons