Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande, Vallgren!

/

Annons

Inte kan jag genrebestämma den här konserten – det är mest i brist på annat som jag plitar dit ”poesi” – och det kunde väl inte huvudpersonen själv heller.

För att försöka få något slags fason, eller struktur kanske – han både sjöng egna sånger, vackert med fin stämma, och läste ur sin senaste roman ”Kunzelmann & Kunzelmann” – delade han upp sig på två.

Underhållaren och författaren. Och bad liksom om ursäkt för bägge.

Det blev kanske lite för kokett för min smak.

Inte behöver någon be om ursäkt för att han eller hon är underhållande.

En ursäkt behövs bara om man är tråkig och frågan är om den ska godtas då...

C-J Vallgren är något av ett gränsöverskridande litterärt geni. En sprudlande författare – han har en fantastisk energi och stort djup. Se inte bara årets roman i tegelstensformat som jag skrev om på kultursidan häromveckan. Jag rekommenderar också den slanka ”För Herr Bachmanns broschyr” från 1990-talet. Djupare, mer slagkraftig satir ser man sällan. Av aktörerna i vårt litterära klimat gör han slarvsylta.

Satir över kulturdebatten fick vi även i lördags i ett mellansnack där Liza Marklund hörde till de ”glömda”...

C-J Vallgren är naturligtvis en och odelbar. Hans ”Kunzelmann” är oerhört rolig, samtidsmarkörerna perfekt ditsatta (det är bland annat därför han inte överallt fått bra kritik; en romanförfattare som är så rolig som Vallgren betraktas i den litterära världen inte som riktigt seriös...).

Som entertainer är han lite av en samtida Evert Taube. Hans dikter är innerliga, med lite fint skärande vemod som en klagande klang i melodierna.

Stämman är ibland som hos en ung, ännu inte allför hes Cornelis, och han är lite släkt med Dylan (mer än med Cohen tycker jag) och attacken kan någon gång påminna om Ulf Lundells.

Och Gud hjälpe – finns här inte också en smula av Dan Andersson! Det där skärande, blånande, en ton av något bortom...

Det är en stark och hållbar tradition. Litterär och folklig på en och samma gång. Träffar folksjälen och kan därigenom aldrig bli omodern. Mer slitstark poesi finns inte.

Sen har C-J Vallgren den där nödvändiga närvaron utan vilken ingen bör ställa sig på en scen. Timingen i ögonblicket... konsten att veta var man har sin publik

Han sjunger och textar väl, orden går fram så man hör vad han säger och sjunger, fastän sångtexterna är aningen för ordrika ibland. Och kanske läste han lite för länge ur ”Kunzelmann” – uppläsning är en svår konst.

Det gjorde nu inte så mycket. Till sin hjälp att göra kvällen så lyckad hade Vallgren den utomordentlige pianisten och dragspelaren Fredrik Hermansson.

Vilken fantastisk kille!

Mer läsning

Annons