Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Målande musik med sagotema

En kväll i sagornas, programmusikens och, inte minst, Kinas tecken med kinesisk dirigent, kinesisk tonsättare, kinesiska ungdomar som delar ut konsertprogram och musicerar i foajén.

Annons

Men kvällens mest kinesiskt klingande orkesterverk är inte skriven av en kines.

Ravels poetiska, fantasieggande Svit ur Gåsmors sagor bygger på pianostycken han skrev åt en väns barn. Styckena omarbetades senare till baletten Gåsmors sagor, premiär 1912. Ramberättelsen är Törnrosa som under sin sömn drömmer de andra sagorna.

Första satsen glimrar, skimrar kring några upprepade toner, Törnrosa sover. I den andra ökar rörligheten i en vindlande melodi, Tummeliten går vilse i skogen. Så den kinesiska kejsarinnan, pagodernas härskarinna, klädd i skimrande pentatonik, kinesiska slagverk och klanger från celesta, harpa och klangspel. Skönheten och Odjuret illustreras av klarinett och kontrafagott, svävande lätthet och tung klumpfot.

Sextio musiker på scen i kväll, varav fem slagverkare, inte illa vad de kan damma på.

Sist en förtrollad trädgård, med fåglar, blommor, sist stort tutti med klangspelet på topp.

Vackert, men det finns ett problem med programmusik som blir tydligare vad kvällen lider.

Musik som illustrerar något riskerar att bli väl förutsägbar och målande och som lyssnare frestas man att analysera vad den föreställer, mer än lyssna.

Men inga tvivel om att HC Andersens sorgliga saga Flickan med svavelstickorna lämpar sig för tonsättning, med sina starka kontraster mellan verklighet och illusion.

Kalle Zerpe, annars skådis på Skottes Musikteater, pratar om sagornas betydelse (stor!) och läser sagan för oss. An- Lun Huang (kinesisk tonsättare född -49, verksam i Kanada) förvandlade sagan till balettmusik, ganska konventionellt västerländsk sådan och mycket tydligt beskrivande.

Flöjternas illrande, stråkarnas irrande, brrr det är kallt, vintervinden ilar. Köldens och svältens irrande tragik varvas med glada, lätta, smäktande partier som målar upp flickans hallucinationer.

Dirigent En Shao dansar på pulten, med mjuka rörelser.

Men precis som med filmmusik kan balettmusik kännas lite tom utan sin balett.

Här eskalerar det hela till stumfilmstragik, dramatisk och med alla växlingar man kan önska, men inte riktigt gripande.

Kvällen avslutas med Rimskij-Karsakovs mest kända verk Schéhérazade, en symfonisk svit baserad på Tusen och en natt.

Kalle Zerpe läser ramberättelsen och sen bär det av i fyra satser som hålls ihop av återkommande partier där Ingrid Lindskogs harpa glittrar och Peter Olofssons violin vandrar i en vacker, fri liten melodi. Sinbad sjöfararen för fulla segel, tiggarprinsen med orientaliskt klarinettsolo, prins och prinsessa i ljuvaste rosenrött, fest och skeppsbrott.

Tonsättaren har smaskat på med hela paletten för att illustrera sitt ämne och orkestern hänger på, ända till slutet.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons