Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik funkar inte på moralen

/

Redan 1805 inleds en intensiv kärleksaffär, den mellan USA och Beethoven. Faktiskt, så tidigt.

Annons

Beethoven hade inte ens skrivit klart ”Eroican”, sin tredje symfoni, när hans musik debuterade på den amerikanska musikscenen (av alla ställen i South Carolina).

Det blev upptakten på en smått episk amerikansk Beethovenkult, enligt en ny bok, Michael Broyles ”Beethoven in America” (Indiana University Press). Beethovens symfonier var stapelvaror på repertoaren när de första stora orkestrarna i New York och Boston bildades på 1840-talet. Kulten handlade lika mycket om musiskgeniet som om geniet som moraliskt, rent gudomligt föredöme.

Många med mig har säkert återvänt till – och liksom jag återupptäckt – Beethoven efter Åke Holmquists fabulösa 1 000-sidiga biografi ”Beethoven” (Bonniers) som utkom i höstas. Ett praktverk.

Ett av mina första musikminnen, eller snarast LP-minnen, är att andäktigt lyssna till Beethovens tredje pianokonsert och samtidigt försöka förstå musikens samband med skivomslaget: ett eruptivt, kitschigt porträtt, inte av dirigenten Karajan, utan förstås av Geniet.

Min far har alltid älskat Beethoven. Min egen kärlek har gått i vågor. Varför påminner mig den amerikanska genikulten.

Ingenstans i världen tycks romantikens genikult ha haft större genomslag än i just USA. Beethoven var perfekt rekvisita i ett land som effektivt byggde myten om sin egen snillrika frihetsgestalt i motsats till den tondöve europeiske monarken.

Gissningsvis älskades också den apokryfiska anekdoten om hur Beethoven på promenad vägrar att väja för kejsaren, till skillnad från flanörpartnern, den devote skriftställaren Goethe. Den gamla världens hierarkier och underdånighet mot den nya världens mod, frihet och självförtroende.

Men också den amerikanska Beethovenkärleken svalnade. I samband med andra världskriget bevisade nazister att man visst kunde älska inte bara Wagner utan även Beethoven och samtidigt bygga gaskamrar. Den slutgiltiga lösningens arkitekt Reinhard Heydrich lär ha varit rent djävulsk violinvirtuos.

Vad vi lär av detta är att hur gudomlig musik som helst inte har någon som helst moraliskt uppbygglig verkan.

Kort sagt, kultur funkar inte.

Vilket är en ganska dyster slutsats som jag grunnar över till det förförande flödet av Beethovens tredje pianokonsert. Och Eroican. Sedan de sena kvartetterna. Mår snart lite bättre. Har jag också inte blivit något lite bättre människa?

Denna vår utbredda, naiva tro på att musik, konst och litteratur gör oss till bättre människor är egentligen bara utmärkt illustrativt exempel på hur de moderna samhällena bytt ut Gud mot Kultur.

Hela tiden ska någon annan göra jobbet. När det faktiskt bara är upp till dig och mig. Låt vara att jobbet blir lättare till bra musik.

Örjan Abrahamsson

Mer läsning

Annons