Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikalisk kvinnokraft!

/
  • Ett första samarbete. Dirigenten Ewa Strusińska och pianisten Katrine Gislinge spelar Clara Schumanns pianokonsert i Gävle konserthus i kväll. Ett program fyllt av kvinnokraft.

På torsdagen är det Internationella kvinnodagen och på Symfoniorkesterns program handlar allt om kvinnor, kompositörer så väl som solist och dirigent. Det är första gången dirigenten Ewa Strusińska och pianisten Katrine Gislinge möts.

Annons

Det är första gången båda spelar den musik som står på programmet, som Clara Schumanns första och enda pianokonsert.

Och de är överens. Det låter som Chopin. Vackert, melodiskt, instrumenterat på ett liknande sätt.

Och visst kände de till varandra, Clara och Frédéric. Han beundrade storliga Claras pianospel. Hon ansågs vara Europas skickligaste pianist på sin tid och pianokonserten skrev hon när hon bara var 16 år gammal.

Dagen före sin 21-årsdag, den 12 september 1840, gifte sig Clara Wieck med Robert Schumann. Hon fortsatte både att spela och komponera under äktenskapet, trots att hon födde inte mindre än åtta barn, varav ett dog som barn medan de övriga levde till vuxen ålder.

Det var Clara som hade ansvaret, både för hemmet och även ekonomin medan hennes man tyckte att hon skulle stanna hemma, föda barn och skapa ett lyckligt hem.

I dag spelas Robert Schumanns musik över hela världen medan Clara Schumanns musik framförs mer sällan. Hon skrev en hel del musik men hon slutade komponera när hon var 36 år eftersom hon ansåg att en kvinna inte skulle sträva efter att vara kompositör.

Lika imponerande som Claras musik tycker Ewa att Amy Beachs symfoni är och här ser hon likheter med Dvoraks Symfoni från Nya världen.

– Jag hade aldrig hört den här musiken. Jag hade inte ens hört talas om Amy Beach och jag är tacksam över att jag fått göra den här bekantskapen. Det är fantastisk musik. Så väl konstruerad. Man brukar säga att kvinnliga kompositörer passar bättre för kammarmusik, att de inte mäktar med den stora struktur som en symfoni kräver. Hon bevisar verkligen motsatsen, säger Ewa.

Amerikanskan Amy Beach fick kämpa mot många fördomar. Hon var ett musikaliskt underbarn som började komponera som barn och blev en utsökt pianist.

Men när hon gifte sig med en 24 år äldre läkare år 1885 fick hon finna sig i att bara ge en välgörenhetskonsert en gång om året. Hon var då 18 år gammal.

Däremot fick hon fortsätta att komponera för sin man och som den första kvinnliga amerikanska tonsättaren blev hon mycket framgångsrik.

När hon blev änka 1910 kunde hon fortsätta sin karriär även som pianist och turnerade bland annat i Europa under långa tider.

Den tredje kvinnan på programmet är Grażyna Bacewicz, som är född 1909. När hon började komponera var hon inte längre den första kvinnan på området i sitt land Polen utan den andra, efter Maria Szymanowska. Både hennes far och bror var kompositörer, så hon följde en deras fotspår och var även en skicklig violinist. Det är Ewa som valt musiken av henne. Hon ville ha en kompositör från sitt eget land.

Det var tufft för kvinnor på den tiden att göra karriär inom den klassiska musiken.

Hur ser det ut i dag? Kvinnliga pianister är inget ovanligt, inte heller kvinnliga kompositörer längre. Men kvinnliga dirigenter är fortfarande ovanliga.

– Jag känner mig som en pionjär. Ofta är jag den första kvinnliga dirigenten när jag kommer till en ny orkester och visst, jag möter fördomar, framför allt från äldre musiker. Därför är det så viktigt att jag alltid är väl förberedd, alltid i tid, vet vad jag vill och är tydlig, säger Ewa.

Inte nog med att hon är kvinna, hon ser dessutom yngre ut än sin ålder. Hon är född 1976.

– Jag är inte längre en ung dirigent, säger hon.

Den traditionella bilden av en dirigent är en manlig demon, en maestro. Men så är det inte längre. Dagens dirigenter är inga diktatorer utan samarbetar med musikerna.

De är lyhörda, mjuka, så långt ifrån arroganta man kan komma.

Och det är ju kvinnliga egenskaper, påpekar Ewa och säger att kvinnor dessutom, tack vare sitt sjätte sinne och sin förmåga att hålla flera pinnar i luften samtidigt faktiskt är bättre lämpade som dirigenter än många män, som bara kan fokusera på en sak.

Själv har hon skaffat sig en stabil position. Sin fasta punkt har hon i England.

För sex år sedan blev hon först assistent vid Musikhögskolan i Manchester och därefter assisterande dirigent vid en av världens främsta symfoniorkestrar, Hallé Symphony Orchestra, den äldsta av Englands symfoniorkester. Hon är även chefdirigent för Sheffields symfoniorkester och assisterande dirigent vid Nationaloperan i Polen.

Hennes pappa var dirigent så för henne var det naturligt att välja musiken och hon behärskar många instrument, piano, fiol, oboe, sång.

När hon var 17 år gammal bestämde hon sig för att bli orkesterdirigent. Hon höll då på att ta sitt diplom som pianist men ville inte leva det ensamma liv som en pianist får leva. Hon ville arbeta med andra, i ett socialt sammanhang, och hon vill ha flera färger på sin palett, orkesterklanger.

Men hon fick veta att orkester skulle hon inte kunna dirigera som kvinna, däremot körer.

Hon mötte till och med en professor i en korridor när hon gick där med sin dirigentpinne.

Hans kommentar var att det aldrig skulle kunna fungera. Två år senare, när hon gav sin diplomkonsert som dirigent satt professorn som en av musikerna i orkestern. Där fick han, tänkte hon.

Det är lättare för kvinnliga pianister att bli accepterade inom den klassiska musiken.

– Men jag kan få recensioner där man kommenterar mitt utseende. Det skulle aldrig hända en man, säger Katrine Gislinge.

Hon är ingen ny bekantskap för publiken i Gävle. För flera år sedan var hon solist med Gustavo Dudamel som dirigent här i Gävle. Då spelade hon herr Schumanns pianokonsert.

Nu är det fru Schumanns musik hon spelar, en konsert som hon studerat in för just den här konserten.

– Är jag feminist? Jag vet inte. Men jag har i alla fall alltid gjort det jag velat, säger Katrine.

Även hon möter fördomar. Är en kvinnlig solist mindre seriös för att hon har läppstift och klär sig vackert? Som sagt, sådana kommentarer skulle män aldrig få, även om de kan vara nog så fåfänga.

Katrine är uppvuxen i Esbjerg i en musikfamilj. Pappan oboist, mamman harpist och det hon upplevde som barn var att föräldrarna aldrig var lediga.

De övade hela tiden på sina instrument, så musiker tänkte hon själv aldrig bli. Men hon tyckte om att spela piano och var begåvad.

När hon var 15 år gammal bröt hon armen och kunde inte spela. Det var när hon låg och lyssnade på Beethovens fjärde pianokonsert som hon kände att det var det här hon ville och inget annat. Föräldrarna avrådde men Katrine gick inte att stoppa. Hon vann tävlingar och nådde sitt mål, att bli konsertpianist.

Nu delar hon dilemma, både med sina föräldrar och andra kvinnor inom den klassiska musiken, att kombinera en karriär med barn och familjeliv.

Och nu är det hennes två barn, Martha, 12, och William, 8, som får stå ut med att höra sin mamma öva hela tiden.

Hur kombinerar man livet när man både vill ägna sig åt sitt yrke och ge tid till sina barn?

– När jag var ute på turné brukade jag sätta mig ner och gråta en timme av saknad, säger hon.

Katrine kan inte leva utan musik, heller inte utan böcker, konst, ja kultur.

– Ett liv utan kultur skulle vara oerhört torftigt. För mig är det livsnödvändigt.

Och någon enkel lösning finns inte. Det upplever både Katrine och Ewa.

Ewa lever med sin partner i England och har ännu inga barn. Det har inte funnits tid och finns inte i det hektiska liv hon lever nu.

– Men kanske i framtiden, säger hon.

Kerstin Monk

Mer läsning

Annons