Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikmums med mersmak, detta

Annons

Nielsens flöjtkonsert med Tobias Carron utgick på grund av handskada men kommer senare, lovar programkommittén som snabbt ersatte Carron med violinisten Joakim Svenheden (bördig från Gävle/Söderhamn).

Dirigent Thomas Söndergaard är här för första gången, förlöser spänsten hos orkestern med ett kroppsspråk som illustrerar hela musiken. Först hör vi ett musikaliskt resebrev signerat Felix Mendelssohn 1830. Han besökte Hebriderna och den berömda Fingalsgrottan och sände hem intrycken i form av utkastet till en uvertyr. Av det blev ett slags marinmålning i toner. Ett harmoniskt landskap där vågor böljar, vattenmassor samlas och dras tillbaka, för att mullrande sträcka ut och brytas mot klippor – ah! Yster spänst och ekande fanfarer varvas med lugna partier där höjdpunkten blir ett ömsint, ljusdränkt klarinettsolo före finalens vilda rörlighet.

Mendelssohn var en av Max Bruchs förebilder i den så kallade Leibzigskolan. Bruch höll fast vid dess ideal och traditioner och tiden sprang småningom ifrån hans musik (kanske finns just därför något att upptäcka där). Blott hans första violinkonsert från 1866 har stått tiden pall och spelas ofta. Joakim Svenheden har spelat den hela fyrtio gånger och det märks. Han kan den utan och innan, mer avspänd solist får man leta.

Till skillnad från de flesta solister spanar han ideligen ut i publiken, söker ögonkontakt med intensiv blick. Gamla kompisar, några? Lika intensivt är hans spel. Helhetsintrycket av konserten blir, nyanser till trots, en gyllenglödande kedja av toner som vindlar fritt och, upplever jag, ganska obundet gentemot sådant som tid och stil.

Första satsen etablerar samtalet mellan orkester och solist, violinen mjukt stigande, snart lekfullt drillande, orkestern dovare. Stora tuttipartier omfamnar en energisk solokadens.

Andra satsen glöder uttrycksfullt i långa intensiva linjer kryddade med ett djupt, skälvande vibrato.

Tredje satsen är en energisk ungersk dans med glatt virvlande tutti och en violinstämma som hoppar vigt över stråkarnas pizzicato. Musikmums med mersmak, detta. Efter paus serveras Schuberts femma, en mer lättflyktig anrättning, skriven för Schuberts lilla amatörorkester som visst saknade både klarinetter och bleckblås, för de är inte med. En studsande lätthet i första satsen, en melodiskt skön andra sats med fint flöjtspel, en rörlig menuett i moll och en energiskt framåtdrivande, ungdomligt sprakande final. Lättsmält, väl framfört utan större märkvärdigheter än dirigentens kroppsspråk ”mellan vedhuggning och himlafärd”, för att citera en träffsäker bänkgranne. Det oväntade extranumret blir en godsak att suga på hela vägen hem: Sibelius gåtfulla Valse Triste, teatermusik med döden som tema. En känslosam, dramatisk och mycket vacker dessert, dränkt i briljant mörker och raffinerad rytmik.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons