Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På tu man hand med en pianolegend

/

I fredags var pianolegenden Grigory Sokolov på uppmärksammat besök i Gävle. Sokolov är i dag en av världens mest legendomspunna pianister, känd för att undvika alla former av uppmärksamhet utanför scenen.

Men i Gävle gjorde han ett undantag. Kerstin Monk fick en exklusiv intervju.

Annons

– Hur jag upplever att spela på ett nytt ställe? Det är bäst när det är över. För då vet jag hur akustiken är i konserthuset, hurdan flygeln är att spela på och vilken kontakt jag fått med publiken.

Så säger Grigory Sokolov, av många ansedd som den främsta, i alla fall mest originella av världens alla pianister.

Sokolov är en skygg världsstjärna som inte gett några intervjuer på många år, som nogsamt undviker press och uppmärksamhet från media.

Vi för ett unikt samtal.

Det är första gången han är i Gävle och han vill veta allt, invånarantal, Gävles historia, vad som är utmärkande. Han blir uppenbart imponerad när han får höra att här finns en staty av Henry Moore.

Hans rykte som svår och otillgänglig kommer dock på skam. Grigory Sokolov visar sig vara en trevlig man som är lätt att konversera. Men jag hinner också uppleva att det är en man med ett extremt kontrollbehov. Han håller till exempel koll på tiden, skriver upp när han landar, vill veta hur lång tid det tar att åka till Gävle. Vill veta hur kallt det är ute.

Samma behov att ha fullständig kontroll gäller framför allt de flyglar han ska spela på.

Han vet precis vilket nummer av Steinwayflygel som väntar på honom i Gävle. Och just det numret oroar honom.

– Under ett par år, 2005 till 2008, experimenterade Steinway med sina flyglar. Ett experiment som inte var så lyckad och nu har de gått tillbaka till som det var förr.

Han befarar att den nya flygeln i Gävle möjligtvis kan tillhöra en av de sista i experimentserien. Men han vet också att i Gävle väntar en pianotekniker som han har det största förtroende för, nämligen Tore Persson. Sokolov och Tore Persson har samarbetat under många år, alla de höstar som han kommit till Stockholms konserthus för att ge sina uppskattade pianoaftnar.

I Gävle har Tore bekräftat för mig att så kan det vara. Han berättar om teknikaliteter som nog bara pianotekniker förstår. Det har att göra med olika mått i flygelns inre. Men Tore är lugn. Han vet att flygeln i Gävle hör till de bästa som Steinwayfabriken tillverkat och är övertygad om att Grigory Sokolov kommer att vara nöjd.

Grigory Sokolov kom till Gävle dagen före sin konsert och hade bokat tid för att testa flygeln från sju till elva på kvällen, med Tore vid sin sida.

Det är mycket som ska stämma i instrumentet, tekniken, anslaget och inte minst klangen. Det är den som gjort att Sokolov blivit världsberömd. Han kan nämligen locka fram klanger ur en flygel som egentligen inte borde vara möjliga.

Konsertdagar sitter han alltid och spelar från tidig morgon till sen eftermiddag för att lära känna instrumentet, och här i Gävle sker det med Tore Persson vid hans sida. Han kommer då också att spela på Konserthusets gamla flygel, som invigdes samtidigt med Konserthuset, 1998, för att kunna jämföra de två instrumenten.

Timmen innan publiken får tillträde till konsertsalen kommer Grigory också att spela och enligt Tore Persson befinner han sig då nästan i trans. Han märker inte när Tore står och stampar för att hinna stämma flygeln en sista gång innan publiken kommer in. Det är nervösa minuter för Tore som helst vill han minst en kvart på sig för att hinna utföra sitt jobb. Först när man tar honom i armen märker Sokolov att han inte är ensam.

Så totalt fokuserad är han även under själva konserten och då vill han ha dämpad belysning för att skapa en intim stämning.

Men hur mycket kan flyglar skilja sig åt? Och hur ändras de med åldern? Jag ställer frågan och Grigory Sokolov förklarar.

– En flygel är inte som en violin som bara blir bättre med åldern. Visst finns det gamla flyglar som kan vara bra men fördelen med en ung flygel, som den i Gävle, är att den inte har hunnit bli misshandlad.

Sokolov har spelat på alla flyglar i alla tänkbara konserthus.

Nu för tiden spelar han uteslutande i Europa. Efter konserten i Gävle väntade en konsert i Stockholms konserthus.

– Därefter ska jag spela i Brugge och flera ställen i Tyskland, i Paris och Lissabon bland annat.

Jag undrar hur publiken varierar, om den är olika i de skilda länderna.

– Den varierar, men inte så mycket i olika länder utan lika mycket mellan olika städer. Publiken är bra i exempelvis Hamburg och München men däremot tycks det inte finnas en publik för pianoaftnar, piano recitals, i Göttingen, säger han, utan att kunna ge en förklaring.

Han blir lätt förskräckt när jag berättar att vi i Gävle inte heller har någon tradition med pianoaftnar. Under Konserthusets snart 14-åriga historia är det fortfarande bara Per Tengstrand som gett en soloafton.

Själv ger Grigory Sokolov numera enbart soloaftnar. Han har slutat spela med orkester. Varför undrar jag?

Han slår ut med händerna och jag förstår att han vill ha scenen helt för sig själv. Framför allt när han ger så stora program som han gör.

I Gävle spelade han till exempel Brahms ”Variationer över ett tema av Händel”. Musik som är avskräckande svår.

– All musik är svår. Men jag spelar bara det jag verkligen vill, säger han.

Men vi pratar inte bara om musik.

Han berättar att han officiellt är bosatt i St. Petersburg men i verkligheten bor han i Verona i Italien tillsammans med sin fru, också hon musiker, flöjtist som inte längre är verksam. Tillsammans har de en vuxen dotter och Grigory är en stolt morfar.

I Verona trivs han, men klimatet kan vara besvärligt med mycket dimma. Och den berömda operafestivalen där är inget som lockar honom. Dålig akustik. Mest ett spektakel, säger han.

Han är mycket medveten om situationen i världen. Den ekonomiska krisen och klimatförändringarna oroar honom Just den dagen vi pratar med varandra regnar det så kraftigt i Rom att vatten har trängt ner i tunnelbanan. För sitt hemland Ryssland är han också oroad, men av politiska skäl.

– Jag hade stora problem med att få visum när jag bodde där och skulle turnera utomlands. Sen blev allt mycket bättre. Men nu är utvecklingen inte alls bra, säger han.

I mars kommer han att besöka St. Petersburg, men då bara för att ge konsert.

Det var förresten i St. Petersburg, hans födelsestad, som han debuterade en gång i tiden, blott tolv år gammal. Han vann den prestigefyllda Tjajkovskijtävlingen när han var 16 år.

Hur viktigt är det att spela inför en stor publik, undrar jag?

– Det spelar ingen roll för mig om det är en liten eller en stor publik. Men vissa konserthus har en akustik som är anpassad efter fulla hus. Och det påverkar naturligtvis, säger han.

Så hur upplevde han konserten i Gävle, då när den sista applåden hade tystnat i fredags kväll? Hur var flygeln?

– Not bad! Inte alls dålig, den tillhörde lyckligtvis inte Steinways experimentserie. Men be Tore komma och se till den, även mellan konserterna, löd hans råd efteråt. 

Han tyckte om konsertsalen, även om det inte var fullsatt och därför inte hade maximal akustik.

– Men det lät bra där jag satt, konstaterade han.

Och publiken?

När han fick den frågan såg Grigory Sokolov enbart nöjd ut. Han fick spela inte mindre än sex extranummer, stycken av Jean-Philippe Rameau.

Och om ni som var i publiken undrar, jodå, han kan le. Han har faktiskt ett mycket varmt leende.

Kerstin Monk

Mer läsning

Annons