Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Publikfriande i överkant

Inte ett enda 1800-talsverk på programmet denna torsdag, kors i taket, däremot nytt, gammalt och mittemellan. Unga Andrea Tarrodi har redan en stor verkskatalog med musik för orkester, ensembler, sångare samt elektroakustiskt.

Annons

Vi får höra hennes orkesterverk Zephyros, förstaprisvinnare i Uppsala Tonsättartävling 2010. Verket är inspirerat av Dan Anderssons dikt ”Sång till Västanvinden”. Kvinnlig dirigent också, för en gångs skull. Unga, prisade Shi-Yeon Sung från Korea anför orkestern, med elegant exakthet och stil.

Zephyros är ett verk som verkar valt efter vädret. Stråkarna drisslar fuktig atmosfär, klangspelet fäller droppar av smältvatten och stycken av sprödaste is. Ur dimman stiger blåset, flyktigt och ändå starkt. Ja, Torrodis verk är en fast formad enhet av klang och färg, regnbågsskimrande med uppflammande accenter, mot slutet fågelsång.

Inget tvivel om att kvällens solist Georg Gulyás har en stor del av sitt hjärta i barocken. Han inleder med Vivaldis gitarrkonsert, ursprungligen skriven för luta och för den flickorkester i Venedig som Vivaldi ledde. Tretton stråkar på scen, plus Gulyás med sin gitarr. Gitarren är tonsvag jämfört med stråkarna, men Vivaldi visste att orkestrera. Livliga stråkpartier varvas med uttrycksfulla partier där David Petersons cello ackompanjerar gitarren. Gitarrens mjuka klang gifter sig mycket väl med cellons värme.

Andra satsen är uttrycksfullt air-lik, en mjuk visa med stilla stråkar. Tredje satsen snabb och variationsrik, med lekfullt gitarrspel.

Efter paus en av den klassiska gitarrmusikens verkliga hits. Ett verk som vevas runt, runt, tydligen ett måste på repertoaren för klassiska gitarrister. Fast frågan är hur kul musik det egentligen är och om den bara gjort gott för klassisk gitarrmusik.

Framförandet denna gång är ändå bra mycket bättre än förra gången jag hörde den, då med rysk orkester och solist.

Så okej för första satsens livliga dans, färgstark och med perfekt tajmning i virvlarna. Andra satsen är extremt välkänd, en snygg hitmelodi som lyfts av Ulrika Gjelnes oboespel. Smakfullt gitarrsolo därtill, med spännande dissonanser i frassluten.

I sista satsens folkdans visar Gulyás att han har fart i fingrarna. Men musiken är väl vacker och utan överraskningar, svept i ett sentimentalt rosenskimmer och orkestreringen simpel. Gitarrmusik kan vara betydligt häftigare än så. Gulyás lär gilla ny musik, synd han inte bjuder på sådan som extranummer, eller Bach som han nyligen spelat in. Istället en vacker men intetsägande vals. Publikfriande i överkant, tycker jag.

Orkestermusik av annat slag sist, återvunnen balettmusik av Prokofiev. Dramatisk och rytmisk musik som verkligen synliggör dansarnas fötter och deras olika karaktärer, trippande tår, storstövlar, vådliga hopp. Grepp känns igen från baletten Romeo och Julia, detta är fartfylld och bestämd musik som tycks växa rakt ut ur dirigentens precisa, graciösa rörelser.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons