Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Raffinerat tät klang

Andrew Manze är den sortens dirigent som får musikerna att växa med uppgiften. Att gästande Helsingborgssymfonikerna för sjätte säsongen över huvud taget får ha honom som chefdirigent torde väcka avund i många konserthus.

Annons

Manze dirigerar med smittande entusiasm, och med stor och nervig gestik. Men också med insiktsfullt detaljarbete och påfallande exakthet. Alla gånger jag hört honom dirigera en viss orkester har dess musiker mer eller mindre överträffat sig själva.

Jag minns att när Manze på 90-talet gästdirigerade Svenska kammarorkestern utvecklades ensemblen raketartat för varje ny konsert. Manze är inte bara en boren superpedagog, förmögen att förmedla sin begeistring inför musiken – därtill kryddar han arbetet med överdådig brittisk humor.

Nu var detta första gången jag hörde Helsingborgssymfonikerna, och genomgående var klangen raffinerat tät – ändå saknade jag, framför allt i Brahmssymfonin, ett större mått av eldighet. Eller skulle dynamiken ha varit än mer framhävd? Eller sammanhänger svårigheterna med själva kompositionen? Många orkestrar har svårt att bogsera loss denna symfoni från Beethoven-territorium – och inte att undra på, eftersom det är en av Brahms mest osjälvständiga kompositioner.

Johannes Brahms kommer inte helt till sin rätt i sin första symfoni: i allt för hög grad anstränger han sig för att överglänsa lärofadern Beethoven – vars inflytande här är så frapperande. Brahms symfoni nr 1 i c-moll har inslag där både Beethovens femte och nionde symfoni (över)tydligt reflekteras.

Andrew Manzes främsta gebit är nog barockmusiken. Sin lysande talang inom den genren fick han dock inget tillfälle att demonstrera. Gävlekonserten startade i stället med en avdammad, ytterst pompös sak av Lars-Erik Larsson: ett beställningsverk skrivet 1939 till Verner von Heidenstams 80-årsdag. Festmusik genljuder av det sena trettiotalets storsvenska nationalromantik och domineras av att ett slags hövisk inställsamhet gentemot diktarfursten. Som en SF-journalfilm men i musikform.

I långa stycken föreligger slående likheter med tonspråket i Sibelius Finlandia. Men det riktigt intressanta är väl följande: i Festmusik flyter omkring embryonala sekvenser till Förklädd Gud – den lyriska svit som Lars-Erik Larsson skulle komma att skriva året efter, 1940!

Slutligen unge Tobias Broströms nyskrivna La Danse. Samtidigt med musiken projicerades i fonden starkt sinnliga målningar av konstnären Claes Eklundh. Tematiserande lust—förgängelse och påminnande om både Erland Cullberg och Peter Dahl samspelade målningarna suggestivt med musiken.

Tobias Broströms eklektiska musik skapar en säregen klangvärld. Man vävs in i den, drabbas – och vill njutningsfullt vara kvar i den. Som att vilja dröja i en älskad kvinnas värme, medveten om att hon strax kommer att ta farväl och försvinna.

Björn Gustavsson

Mer läsning

Annons