Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rött ljus på Fröst!

/

Dans till svart pipa, så kallas fredagens konsert i pressutskicket. Tanken går förstås genast till Mezz Mezzrows legendariska självbiografi från 1946 med samma namn.

Annons

Mezz var en vit kille frälst på jazz, ingen stor musiker men betydelsefull som tidstecknare. En tradjazzens profet med klarinetten gemensam med kvällens solist och dirigent.

Vi möter Martin Fröst i en konsert med dans och rörelse som tema, och jazz är en av ingredienserna. Det blir en kväll fylld av musikalisk lätthet, skickligt uppbyggd spänning, makalösa solokadenser och skönt samspel. Folkliga danser inleder, eller som Martin Fröst säger: extranumren först. Först judisk klezmer gånger två, i arrangemang av Frösts bror Göran.

Att Fröst är van att dirigera när han spelar märks, det tycks ske helt otvunget, med en handrörelse, en pekning med klarinetten. Klezmern börjar med svepande romantik och ett legatospel som kan vara det mjukaste jag hört. Så snurrar dansens vildhet loss, orkestern spelar livligt men håller på fenomenalt vis undan för solisten.

Klarinetten skriker till, den gänglige Fröst börjar dansa där han spelar och jag får syre, energi och puls fast jag bara sitter still.

Mer folkdans: Brahms plockade teman ur ungersk folkmusik långt före Bartók och skrev underhållningsmusik för piano, säkert en avkoppling för den annars allvarlige tonsättaren. Det blev hela 21 stycken, men alla kan inte kallas originalkompositioner. Den mest kända femte (för alltid humoriserad genom rakningsscenen i Chaplins film Diktatorn) baseras på en komponerad csardas som Brahms misstog för en folksång.

De populära danserna har orkestrerats flitigt, bland annat av Göran Fröst som gjort tre av kvällens sex. Detta är européns tolkning av romsk musik, smäktande passion med temposkiftningar, dur intill moll, tvära accenter och gott humör.

Kvällens höjdpunkt blir musik av modernare snitt, Anders Hillborgs Peacock Tales, skriven för Fröst som dansande solist i sparsam men effektfull koreografi. Vanligen kräver verket separat dirigent, men Fröst fixar att dirigera och samtidigt spela och dansa, med röda hängslen över svart skjorta och fågelmask som ibland vänds bak och fram.

Långa toner bygger skogen där solomelodin rör sig, fri och lockande, medan blått ljus strömmar ner. Och orkesterns skärande utbrott när masken kommer på, Frösts kantiga fågelrörelser, de orgellikt svirrande klustren, klarinettens skratt. Klustret sväller och phu – ljuset blåses ut.

Men det är inte slut, rött ljus på Fröst!

Rytmen byggs upp, snart är Fröst en faun i rytmernas skog där musiken driver, pulserar, dunkar, minnande om Stravinskijs Våroffer, eller för den delen dödsmetall. Ett illskri stiger och när Fröst blåser ut ljuset en andra gång är det slut.

Efter paus hör vi balettmusik ur Tjajkovskijs Nötknäpparen. Orkestern åter i lätthet med fint tempo och täthet, goda soloinsatser av harpa, celesta, klarinett och flöjt. Ändå blir detta ofta spelade verk något av en transportsträcka med stundtals utslätad topografi.

Jazzikonen Artie Shaws kortkonsert för klarinett är roligare. Orkestern boogierullar och swingsvänger som det värsta storband, allt broderat med busigt flödande värmeslingor från Frösts klarinett, hela vägen fram till sista, isande höga c.

Ovationer från den stora publiken följda av extranummer lite på sned avslutar denna omväxlande och roliga kväll.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons