Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som musiken äger detta rum!

/

Camilla Dal går till Drottningen och får lyss till glödande krismusik och farlig Debussy. Det blir nästan för mycket.

Annons

Åter samlas vi i Drottningen för att uppleva hur musiken äger detta rum. Blir det någon mer gång, ingen vet. Höstkylan har krupit in, säkringar har gått. Är det månne taktik, tänker jag konspiratoriskt: gör det obekvämt så lämnar entusiasterna lokalen frivilligt. Men kvällens intensiva konsert värmer oss snart.

Dahlkvistkvartetten är nästan ren familjeangelägenhet med namn efter syskonen Hanna, Kersti och Jon. De kommer från en familj där alla är musiker. Men förste violinisten är polack. Julia, framstående finsk pianist och Jons hustru, är också med ikväll. Kvartetten är utsedd till Rising Star av European Concert Hall Organization och Stockholms Konserthus och turnerar Europa runt.

En tur i länet hinner de också med. Vi bjuds ett omväxlande program i sättningar från solopiano till stråkkvartett och pianokvintett. Lite festivalkänsla, faktiskt. Flera av verken har det gemensamt att de är något av krisverk. När Schubert år 1820 skrev Kvartettsats i c-moll befann han sig i djup skaparkris. Av hans tolfte stråkkvartett fullbordades bara denna första sats, i övrigt kasserade han allt han skrev detta år. Det är en sats av intensiv täthet, förebådande senare verk som Flickan och Döden.

Starka krafter, urladdade i i tremolopartier, möter slingor av skör känslighet. Musikerna tycks hemtama i det intensivt skiftande, blickar och leenden växlas, det märks att de trivs. Griegs stråkkvartett nr 1 i g-moll är inte mindre intensiv. Också han var i kris, ensam i arbetsstugan sökte han hantera svåra förluster och äktenskapsproblem. Det norska landskapet hörs i denna dramatiska musik, liksom folkmusik. Anslaget är tungt och kärvt, här jagar förtvivlans intensitet och hallingens vildhet för att övergå i spröd stillhet. Kvartetten frammanar en rent fysisk brottningsmatch med inre och yttre krafter. Kanske Grieg valde detta, som en flykt undan hotande tomhet. Andra satsen är koreografisk och ambivalent med ljuva, runda rörelser mot hackigt, taggigt. I tredje satsen rör sig en folkmelodi mot desperationens brant. Sista satsen börjar med en lång blå ton, så blir tempot ettrigt och upproriskt, som ett trotsigt ”äh, vad fan”.

Efter paus spelar Julia Dahlkvist Debussy, ur programmet hon turnerat med under jubileumsåret (det är150 år sedan tonsättaren föddes). Istället för de vanliga paradnumren blir det preludier ur bok nummer två, väl valt. Julia spelar med kraft och temperament, ger oss en Debussy som är farligare, tyngre, mindre drömsk än vi kanske är vana vid.

I Ondine, Sjöjungfrun, målar Julia vattenvärlden med utkristalliserad tydlighet, hotet under den porlande ytan. La puerta del vino är en habanera med stuns i basen och rytmiskt sväng.

Sist Fyrverkeri med explosiva kaskader och löpningar som landar djupt. Einar Englund, Finlands meste symfoniker efter Sibelius, är märkligt okänd hos oss, trots att han föddes på Gotland. Efter sin examen vid Sibeliusakademin deltog han och hans bror i Vinterkriget. Brodern stupade, Einar som överlevde skrev en pianokvintett till hans minne.

Första satsen är ett upprört bombardemang, kanske lika mycket beskrivning av kriget som protest.

Andra satsens hets stillnar i adagiot, där en vacker melodi stiger som ur ett schakt av mörker. Värme och sorg stegras mot fjärde satsens vilda känslohav. Stående ovationer efter detta, själv känner jag mig närmast lite chockad och stum efter all intensitet och det nästan genomgående höga tempot.

Jag tror att denna fenomenala, ungdomligt glödande och redan geniförklarade kvartett skulle vinna på att nyansera sig mer, ta i lite mindre. Intensitet och uttryck kunde öka ännu mer, med en något mindre andel fullaste ös.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons