Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strindberg och barockmusik

Brassets festdag nummer två inleds med välbesökt lunchkonsert. Fyra verk av nutida tonsättare varav ett oannonserat uruppförande.

Annons

Olof Franzéns Lingue d’ Ottoni utforskar brassets språk, idérikt och känsligt.

Spridda klanger runt tydligt centrum, humoristiskt småprat mot starka ackord, mjuka rytmer mot solostämmor, dovt och ljust i raffinerad kontrapunkt, stämmor som lyfter ur moln av tremolo.

Takemitsus melodiskt slingrande Path skapar stereoeffekt med en trumpet framför oss, en på läktaren.

Berios uppfordrande Call och Forsells roliga Råskinka ramar in.

Kvällskonserten firar dödsjubileum, jubilarer är 1500-talstonsättaren Gabrieli och författaren August Strindberg. Av Gabrieli hör vi fem stycken där antalet instrument ökar från 4 till 15. Musiken är fast hållen i sin form, ändå svävande fri med något av barockens böljande rytmik, alltmer majestätisk ju fler instrument som spelar och ju fler som står på läktaren.

Strindbergs romantiska dikt Vid sista udden reciteras fint av Björn Granath (har alltid tyckt om hans röst, det tydliga, lite sarkastiska tonfallet). Musik av Christian Lindberg, Strindbergsfan sedan barnsben. Jonas Bylund dirigerar sina trombonelever, solisten heter Karol Gajda och vilken solist. Musiken målar långa blå linjer över vilken solostämman stiger, glödande av känsla.

Sist Strindbergs roman Inferno i koncentrat av Magnus Florin, musik Britta Byström. I hatt och rock gör Granath en porträttlik Strindberg, högmodig, paranoid och hallucinerande. Maniskt upptagen av alkemi och ockultism, sliten mellan utsvävningar och tankar på frun och dottern han lämnat.

Musiken speglar de tvära lynneskasten, än yster, än vajande hallucinatorisk, än plågsamt skärande. Och så skickar den ändå, inte minst i de mörkaste stunderna, liksom klarsynthet in i galenskapen.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons