Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tjeckisk kraft och vighet

/

När jag för första gången besöker Kanalkyrkan är det för att lyssna på svensk-tjeckiska Vlachkvartetten, på miniturné i länet.

Annons

Tjeckisk musik står på programmet, först sex satser ur Dvoráks Cypresser, ursprungligen en sångcykel tillägnad en ungdomskärlek, skriven i Prag 1865. Kvartetten spelar dessa slaviskt klingande satser med eld, innerlighet och vibrerande känsla. Men förälskelse är inte den bästa av läromästare, kontraster saknas. Den bristen tas igen med råge i resten av programmet. Violasten Jïri Kabáts första stråkkvartett från 2008 är inspirerad av psykiatern och Auschwitzöverlevaren Viktor Frankls bok Livet måste ha en mening och därifrån är verkets undertitel hämtad: ”och ljuset lyser i mörkret”. Det handlar om överlevnad under outhärdliga förhållanden i senromantisk melodisk dräkt. Dov grumlighet snittas av violinens skärpa, här hörs plågsamma kretsgångar men också vemod, motstånd och ljus där kletzmerklingande melodier bryter fram. Denna samtida och lättillgängliga musik omfamnas av publiken med varma applåder. Sist ett moget verk av Smetana, tjecken som satte färg på Göteborgs musikliv på 1800-talet. Stråkkvartetten har den självbiografiska undertiteln ”Från mitt liv” och handlar om ödets tyngd, om minnen av ungdom och förälskelse, om sorg, hotande dövhet, glädje och tillförsikt. Här släpper kvartetten loss hela sin kraft och vighet i en musikalisk komplexitet som skärper sinnena. De tudelade första satsernas passion och polka balanseras mot den långsamma satsens varma mörker och finalens starka livskänsla där ett högt e står för tonsättarens tilltagande tinnitus. Applåderna vill aldrig ta slut och som extranummer får vi en romantisk bagatell av tjecken Fibich, en rörelse från det smäktande till det gripande. Kanalkyrkans akustik, torrare och inte lika upplyftande som Drottningens, får ok. Rummet är vackert och caféet i det numera inbyggda atriet bjöd på hembakat. Likväl är vi många som saknar Drottningen, Sandvikens av tid och nonchalans nötta pärla.
Camilla Dal

Mer läsning

Annons