Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tranströmer, Schubert & Schultz

Tomas Tranströmer är inte enbart älskad poet och förra årets nobelpristagare i litteratur.

Annons

Han är också hängiven pianist vilket märks i flera av hans dikter, bland annat Schubertiana ur samlingen Sanningsbarriären från 1978.

I fin röstgestalt av Irma Schultz Keller är dikten en del av kvällens konsert, stroferna växlas med musik av amerikanen Philip Glass och österrikaren som komponerade så flitigt och dog så ung, Franz Schubert. Uppsala kammarsolister är en eminent ensemble med stor bredd och kvällens musik spänner över tid, från 1820-tal till 1984. Yttersatserna ur Glass minimalistiska Stråkkvartett nr 2 inramar kvällen. Verket skrevs till en pjäs av Beckett, tillhör Glass mest framförda. Första satsen sträcker långa linjer över en yta som vattras av raffinerat förskjutna och varierade upprepningar. Som svarta grenar mot dis och ljusflimmer. Det passar bra, dikten börjar i kvällsmörkret i New York.

Schubert spelas i något rum i jättestaden och ”för någon är de tonerna verkligare än allt det andra.” Schuberts Kvartettsatz i c-moll blir just så verklig, får min tröga vardagshjärna att yrvaket följa musikens tydligt renskurna mönstervindling. Är det möjligt att spela så rent, vilken njutning. Dikten målar: ”...han som får en flod att strömma genom ett nålsöga”. Den kända andante-satsen ur ”Döden och flickan”, stråkkvartetten i d-moll, börjar oändligt vemodsmjukt och snabbas i lätta arabesker.

Cellons stämma är döden och första violinen flickan, de flätas i varandra innan dansen blir tyngre, mer enveten, mer trotsig för att sluta ömt famnande, följande den tyske lyrikern Matthias Claudius dikt som gav inspirationen. I fjärde strofen för Tranströmer dikten mot existensens djup, liknar musiken vid en inre vägvisare till ”någonting annat”, en tillit bortom det kända. Fantasi i f-moll skrevs för fyrhändigt piano, här arrangerad för stråksextett av Tommy Andersson.

Det är musik som sköljer bort oväsentligheter tills den rena, glödande strukturen återstår. Ensemblen spelar med utsökt samlad energi där varje del lika mycket lyfter som samverkar med de andra. Schuberts vandrarsjäl blir än tydligare här, hur han går liksom jublande vilse för att gång på gång komma tillbaka till olika tematas gläntor. Som flöde med variationer påminner musiken om Glass, fast kontrasterna är annorlunda formade. Dikten landar i humanism, mördare och människohandlare har enligt Tranströmer inget hos Schubert att hämta. Måhända, säger jag, som har svårt att se någon konst som reservat för godhet. Men tanken är fin, förstås. Glass sista sats bygger vidare variationerna, som en mängd tunna vimplar som rör sig hit och dit i svag men stadig vind.

Gissa om publiken sedan applåderar, stampar med fötterna, kallar in ensemblen gång på gång!

Camilla Dal

Mer läsning

Annons