Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppfriskat!

Mozarts pianokonsert nr 21 har sedan slutet av 60-talet burit tillnamnet Elvira Madigan, detta sedan Bo Widerberg använde delar av andra satsen i filmen med samma namn.

Annons

Före filmen spelades konserten sällan, där ser man hur kulturens discipliner kan ge varandra draghjälp, på gott och ont.

Konserten hör knappast till Mozarts större mästerverk och det är främst den drömska andantesatsens enkla vistema, för evigt projicerat över Pia Degermarks skira gestalt, som lever i lyssnarens minne. Annars består pianostämman av en myckenhet porl och fast det sägs att konserten på sin tid (1785) uppfattades som djärv och radikal är de smöriga versionerna många.

Men dirigent Henrik Schaefer har utlovat överraskningar och minsann, han bjuder, tillsammans med den sympatiske och mjukhänte norske pianisten Christian Ihle Hadland på en ovanligt uppfriskande version. Det börjar lätt och svalkande på typiskt Mozartmanér, mjuka löpningar på pianot, en lekfullt barnslig melodi. Och pianokonsert till trots: blåsarna har en framträdande roll med trumpetfanfarer redan i första satsen. Övergången till moll ökar de redan tydliga vattenförnimmelserna, markerade kraftaccenter och vässad dynamik i orkestern frammanar uppåtstigande termik, dirigenten syns glad och alert.

I andra satsen klingar pianot mot mjukt stråkpizzicato och en märklig, långtifrån insmickrande torrhet i blåset. Snart svänger det behagfullt i en rytm som andas jazzsynkoper, oväntat och snyggt. Om andra satsen frammanar ett tillstånd har den sista större riktning, mer bestämda rörelser. Väl stor hetsighet i orkestern på något ställe, men annars lekfullt, luftigt och med goda attacker som balanserar allt det mjuka.

Ommöblering så för Beethovens hjälteepos Eroica, symfoni nr 3. Komponerat i början av 1800-talet då Beethoven bestämt sig för att ta musiken ett steg längre, bort från regler och manér in i ett större, mer personligt universa. Pretto tyckte samtiden, men verket är en sann utmaning för orkester och dirigent. Här får vi oss till livs en version som tar fasta på målande dynamik och rytmik mer än det bombastiska. Första satsen blir, med sin omsorg om rytmens tvära accenter och kontrasten mellan anspänning och förlösning, till ett äventyrsland med vådliga och roliga attraktioner.

Dirigenten än dansar, än boxas, än ser han ut att falla ihop.

Andra satsens sorgmarsch, en tung orkestermagma med brummande basar och värdig oboestämma, formas till en storslagen, barocklikt klagande sorgemanifestation innan det öde slagfältet fylls av dimmor. Symfonins senare del är en nästan övertydlig bataljmålning full av rörliga delar: ryttare närmar sig på avstånd, stolta hornfanfarer ljuder vida, sicksackrörelser på alla skalnivåer regnar som pilsvärmar.

Finalen bjuder på utsökt rytmfördelning och återhållen dramatik innan det hela avslutas med spralliga, orkestrala glädjeskutt.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons