Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musiken överlever politiken – men hur?

Musik – ja tack!
Mitt i natten lyssnar jag på musik som i sin kraft och skönhet är nog för att övertyga om symfoniorkestrarnas existensberättigande.

Annons

 Den är skriven av en nutida tonsättare och kanalen är ett av våra sociala medier.

Med flera stora framgångar bakom sig saknar tonsättaren nu uppdrag. Han skriver för långa verk, säger han. Nutida musik är blott en nypa krydda på orkestrarnas meny. Den samtida konstmusiken går underground, dess närvaro i sociala medier och relativa frånvaro i konserthusen säger mig mer om det än några officiella undersökningar.

De nutida verken i Gävle Symfoniorkesterns säsongsprogram är som vanligt få, sju-åtta, de flesta korta, av totalt över 40 verk. Men vi har trots allt en orkester och jag har inte trott en sekund på att Gävle kommun skulle sätta de verkliga eller spekulativa (jag tror mest på sistnämnda) besparingshoten i verket. Prestigeförlusten skulle i nuläget bli för stor. Men om tio år? Och vadan den uppenbara svårigheten för orkestern att engagera en konstnärlig ledare, en ny chefdirigent? Att under sådana förhållanden förmå prestera musik av yppersta klass är en sann bedrift, men det är vad som sker i Gävle konserthus, då och då.

Frågan är om de styrande i vår region lyssnar och förstår vad de hör, eller om de mest är intresserade av nytta och status, så att orkestern blir kvar bara så länge detta anses uppfyllt. Betänk också att flera delvis kommunalt finansierade institutioner och projekt i regionen försvunnit, Skogsmuseet Silvanum, Flottningsmuseet i Gysinge, Briggen Gerda, nu Klaverens Hus i Söderhamn. En långsam dränering pågår, det handlar om mer än musik.

Den lokala debatten om Gävle Symfoniorkester mynnade i de mest banala av motsättningar, kultur mot vård, skola, omsorg, privat finansiering mot offentlig. Staket restes, men var finns grindarna? Man kan jämföra med Norrbotten, vilken optimism och gemensam dragkraft kring nystartade Kraftcentrum för ny musik (bara namnet!), man blir rent avundsjuk. Men det är klart, de har sina gruvor, sin musikhögskola. Här, i skuggregionen, försöker man attrahera med tradition och underhållning, mer en bakvattensstrategi.

Thomas Anderberg öppnar debatten mot vidare perspektiv och ställer i sin artikel  i GD (7 maj)  en rad frågor som mynnar i en känsla av resignation. Han skissar en bild av konstmusiken som en vårdkrävande relik från fornstora dar och vår tid som en tid av kulturellt förfall, då snart ingen orkar ägna sig åt lyssnandets konst. Snacka om pessimism!

Jag smittas, tycker först att han har rätt. Men när jag, mitt i natten, fylls av musikens kraft, känner jag hur fel han ändå har. Och när jag tänker på mitt senaste oförglömliga möte med Gävle Symfoniorkester, i Griegs pianokonsert tillsammans med Janne Mertanen och dirigent Hannu Koivula, blir jag ånyo medveten om att musiken lever i gränssnittet mellan tonsättare, musiker och lyssnare, något som aldrig kan bli otidsenligt. En sak glömmer Anderberg, att medierna bidrar till att ytterligare marginalisera konstmusiken. Mediernas intresse för att bevaka konstmusik (inte bara orkestermusik, konstmusik är mer än så) minskar, utrymmet krymps inte sällan till andfått notisformat. Redaktörer, ointresserade av eller obevandrade i lyssnandets konst, bidrar till de krafter som tvingar konstmusiken underground. Vilket kanske är bra för musiken i ett längre perspektiv, fast det låter hemskt. I mörkret kan sköna blomster frodas, att tillhöra en subkultur ger särskild kraft, även om priset för tonsättare och musiker skulle bli högt, särskilt till en början. Men måste inte varje människa som grips av musikens kraft önska att den lever kvar? Kanske är jag naiv, men jag tror på skaparkraftens vågform, på levande förändring och växande återkomst. Hemmamusicerandet, flitigt praktiserat de senaste fyra-fem generationerna i min familj, kommer att fortleva, och öka. När vi tröttnat på att konsumera perfekta inspelningar som alltid låter likadant kommer den levande musikupplevelsen att värderas allt mer, liksom en pånyttfödd längtan efter att vara delaktig i musicerandet.

Människan är en musikalisk varelse, det är det sanna och väsentliga. När somt försvinner uppstår rum för annat som inte givet är sämre, bara annorlunda. Varför vara rädd för det? Intresset för det bortglömda väcks småningom på nytt, var så säkra, det har skett förr, tänk bara Bach. Men när framtiden synar oss med lupp kommer frågan att ställas varför vi, med alla våra resurser, inte gjorde mer av vår samtida musik.

Lika säkert är att musiken överlever politiken, frågan är bara hur. Om vi alls överlever. Det är inte ens säkert att vi hinner höra det där översvämningsreqviet Anderberg lite patetiskt avslutar med.

Undergången kan ha många ansikten.

Ett kärnkraftverk kan lika gärna explodera på andra sidan Östersjön, eller närmare än så.

Till dess, musik – ja tack!

Camilla Dal

Mer läsning

Annons