Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Närmar man sig gränsen?

/

Annons

Jag var på ”kultursightseeing” i Stockholm i helgen. Gick mellan teatrar, museer, gallerier och akademier. In på Konstakademien på Fredsgatan där en lång kö ringlade sig redan vid öppningstimman till konstmässan ”Market”. Flydde till mindre stressande, mer filosofiska ställen. Men jag återkom och tog mig till sist in på Mejan.

Där var ett tingel-tangel med privata gallerier, konstverk som knirkade och stånkade från taket redan i trappuppgången. En riktig ”market”.

Väl inne spankulerade jag omkring i resterna av postmodernismen. Gamla vackra möbler i ett hörn hos Andreas Brändström. Och så videoapparater.

Men videofilmer på konstutställningar är inte min grej. Brukar vara fulla av suddiga figurer, eller samma bild fryst i minuter som känns långa som dygn.

Stå och titta på sånt.

Nä tack.

Så jag missade ”årets konsthändelse” med graffitikonstnären från Konstfack som gick lös med sprayburken i en tunnelbanevagn som också fick fönster utslagna. Samma videokonstverk som fick kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn att gå i taket.

Hon såg det som en ”kriminell handling”, och då var frågan om det var ett konstverk eller inte ovidkommande. Sånt ville hon inte veta av. Censursläggan låg i luften.

Det hela påminde lite om när kommunalrådet Stig Källgren förkunnade att Hans Tjörneryds installation ”Trygg-88” på Stortorget i Gävle inte var konst...

Adelsohn Liljeroth har som kulturminister inte hög status i kulturlivet. Hon är moderat – redan där ett första fel. Hon kan kopplas ihop med nyliberalism (andra felet) och med högertankesmedjan Timbro (tredje felet). Med marknaden (fjärde felet) och med allmän kulturfientlighet (femte felet).

Sant eller inte. I debatten är hon körd, en människa med skumma avsikter, villebråd för krypskytte och öppet artilleri från vänster.

Kultursidorna jublar över henne. Äntligen besannas förekomsten av ett kulturens högerspöke. Mot vilket alla goda krafter mobiliseras. Här ska ingen ”nedrivning och utförsäljning” av kulturen äga rum.

Och nu har hon satt i gång tidernas debatt om konstens påstådda nödvändighet och frihet.

Det är kul. Konstnären Ernst Billgren skriver i Expressen att hennes tilltag – försök till ministerstyre över konsten – skapar ett ”kulturklimat som hämtat från Tredje riket eller Sovjet”. Martin Aagård, tidigare gävlebo, drar i Aftonbladet paralleller mellan dagens (snart gårdagens) graffitikonst och Marinettis 100-åriga futurism.

Men till ministerns försvar skyndar Ulf Nilsson, krönikören som på ett uppslag inne i Expressen ropar ”Rensa upp, Konstfack! i krigsrubriker. Ja, han säger till och med i första meningen ”Stäng, konstfack!”, innan han besinnar sig.

Eleverna från Konstfack, utom graffitimäster Nugs också hon som spelade psyksjuk kallas av Nilsson ”svin”. Och de borde bägge enligt krönikören ”skaka galler”.

Några politiker, folkpartister, vädrar morgonluft. De har redan hakat på den upprörda opinionen, typ ”arg skattebetalare” (jag vågar inte tänka på – än mindre gå in och kolla – vad som valsar runt på nätet...). Men visst är det på sätt och vis underbart kul. Starka reaktioner. Hätska utfall. Kulturdebatten lever.

Men... Ingenting tycks man ha lärt sig. Förr, längesen, blev folk upprörda över att poeterna inte rimmade och målarna inte målade föreställande. Ett fasligt liv.

Nu behövs starkare saker.

Man söker sig medvetet till gränserna. Att ”provocera” har blivit en heltidssyssla. Kan bli lite tröttsamt

Sedan Duchamps dagar för 90 år sen är konstbegreppet detsamma. När han ställde ut flasktorkaren i en konstlokal berövade han objektet dess funktion av ett ting i vilket man hängde upp flaskor. Och helgade objektet till konst.

Likaså med den där videon på ”Market”. Det eventuellt brottsliga i tilltaget när konstverket gjordes ”försvinner” i och med att det ställs ut som konst.

På så sätt är konsten amoralisk. Man kan framställa ett mord i måleri, eller på film utan att det är et brott. Som det däremot vore i verkligheten.

Konst är fiktion, en ”artefakt” som man sa förr. Konst är inte juridik. Har ett brott begåtts när verket blivit till så ska det förstås undersökas polisiärt. Men inte av Konstfacks rektor eller av konstlivets aktörer och bedömare. Men bedömarna kan uttala sig om de tycker att det är bra eller dåligt. Kom i håg: bara för att man konstaterar att något är konst har man inte värderat det.

Mycket konst är likgiltig, annan är dålig. En del är bra.

Men – viktigt! – bakom den amoraliska konsten finns en människa.

Därmed har hon ett omdöme att vårda. Ett samvete att leva med.

Därför måste hon själv sätta gränser. Förstå att det kanske inte alltid är så kul att testa de där gränserna, eller ens nödvändigt. Att man kan behöva ta hänsyn till att andra kan ta illa upp.

Var gränserna för det sen går är jag inte mannen att avgöra.

Men kanske borde konstnärerna tänka sig för så att de inte passerar otillåtna gränser och beställer fram ett riktigt mord att föreviga på duk eller film. Det kanske skulle bli stark konst men en fruktansvärd gärning av en människa.

Nej, jag tror inte att det inträffar men för varje nytt upptåg kan jag känna att man närmar sig den otillåtna gränsen.

Mer läsning

Annons