Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Nu kan jag säga vad jag vill”

/
  • ”Nu har jag inget som hindrar mig från att säga det jag vill” säger Stéphane Hessel, 93.

Vid 93 års ålder säger Stéphane Hessel precis vad han har på hjärtat. ”Säg ifrån! ” heter hans lilla skrift, snarare en händelse, ett publicistiskt fenomen, än en bok.

Annons

– Jag vill vara så frispråkig som möjligt, och det hjälper mig att vara väldigt gammal. Om jag var 50 skulle jag tveka, skulle det här vara bra för min karriär? Är jag verkligen redo att säga alla de här sakerna? Men nu har jag inget som kan hindra mig från att säga det jag vill.

När Stéphane Hessel skrattar får han en spjuveraktig rynka över näsan. När han talar är det i kraft av sin livsgärning och sin ålder. Hessel yrkesarbetade som FN-tjänsteman och senare som diplomat. blev nära vän till Dag Hammarskjöld och hade Alva Myrdal som chef på Unesco.

Under ledning av Eleanor Roosevelt var han med om att författa FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som också avslutar hans skrift.

Men han var också judisk motståndsman under andra världskriget, fångad av Gestapo och torterad i Buchenwald.

”Indignez-vous!”, eller ”Säg ifrån”” på svenska, är dock inte historien om hans liv utan i stället en tunn liten skrift, sprungen ur ett tal han höll för att hedra den franska motståndsrörelsen, och tillkommen på initiativ av hans franska förläggare.

Den första tryckningen på 8 000 exemplar har vuxit till två miljoner bara i Frankrike, och i Spanien har en rörelse bildats, ”Los indignados”. I Frankrike är uppföljaren redan utgiven, ”Engagez-vous!”, engagera er.

För vad är väl egentligen vikten av ilska? Är inte samtidens stora problem att så få orkar engagera sig i djupare bemärkelse? Att vi i all bekvämlighet trycker ”gilla” på Facebook och självbelåtet ägnar oss åt andra saker i stället för exempelvis den överhettade planeten, något artisten och låtskrivaren Annika Norlin är inne på i ett av den svenska utgåvans tre förord.

–De likgiltiga och missmodiga kommer alltid att vara i majoritet, men det finns en minoritet som arbetar för Amnesty, för ett ekologiskt Europa och för mänskliga rättigheter. I denna minoritet finns rötterna till ett verkligt motstånd, säger Stéphane Hessel.

I hela sitt liv har han bott i samma förhållandevis enkla Pariskvarter, berättar hans svenska förläggare en stund senare. Man kan tycka att Hessel i kraft av sin ålder och livsgärning skulle vara nöjd med att odla sin trädgård – om han nu hade haft någon. Men nej. Ändå är det med en plötsligt mycket mörkare röst som han vänder sig mot beskrivningen av hans bok som ett uttryck för djup optimism.

– Jag skulle snarare säga oro. Jag har alltid varit bekymrad över våra samhällen. Om de levt upp till FN:s allmänna förklaring, om vi alla hade haft dessa fri- och rättigheter skulle det ha varit så mycket bättre.

För att övervinna den starka samtidspessimismen krävs en tillbakablick längre än tio år menar han.

– Om man som gammal person levt igenom allt detta, behöver man inte vara pessimist. Man kan vara kritisk, och man kan vara upprörd. Man kan se enorma problem och mycket som behöver ändras. Men det kan ändras.

Med andra ord kommer den överhettade planeten alltså att överleva?

Stéphane Hessel citerar sin vän och författarkollega Edgar Morin.

– Rent statistiskt är det inte sannolikt att mänskligheten överlever som ras, men det brukar inte vara det troliga som inträffar utan det otroliga. Det är det som kännetecknar människans historia.

I slutet av september reser han till New York inför den amerikanska utgivningen av en skrift som också mött kritik, för det enkla språket men också för den upprördhet Hessel känner inför Israels regering. Gaza-remsan beskriver han som ”ett fängelse i det fria för en och en halv miljon palestinier”.

Erika Josefsson/TT Spektra

Mer läsning

Annons