Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu landar gamarna runt Ingmar Bergman

/

Det har hunnit passera lagom med tid nu. Ingmar Bergman avled för fyra år sedan.

Annons

Det är dags för gamarna som cirklat i luften kring den världskände filmakaren att landa. Nu krälar kadavermaskarna fram. Dagens Nyheter har under den senaste veckan förnyat den svenska kulturjournalistiken. Jag syftar då inte främst på detta nyvaknade intresse för filateli. Nej. Det är DNA-drevet jag tänker på.

I ett gigantiskt uppslaget reportage som dominerar hela förstasidan liksom även kulturdelens förstasida och sedan fyller i princip hela kulturdelen har DN gjort en upptäckt av världsbetydelse, om de får säga det själva – och det gör de, om och om igen. Sanningen bakom de svarta rubrikerna är dock en annan.

Till grund för denna ”nyhet” ligger en bok som utkom häromåret, skriven av konstnärinnan

Louise Tillberg. Det är den som utgör denna så massivt uppslagna nyhet. Boken heter ”Den jag ser på älskar jag” och fick inga recensioner att tala om när den kom ut, än mindre någon medial uppmärksamhet.

Boken är ett försök att ta reda på vem som egentligen var far till de oäkta barn som Louise Tillbergs farmor fick. Tesen som Tillberg driver är att en av dessa tre oäkta söner är Ingmar Bergman. Några bevis finns inte, förutom att en av de tre bröderna på fotografier är mycket lik vissa fotografier på

Ingmar Bergman.

Ingmar Bergmans mor var inte biologisk mor till Ingmar Bergman. Det är själva avslöjandet. Det är kärnpunkten.

Tonen med vilket detta ”avslöjande” presenteras är närmast hysterisk – ett känsloläge som gör sig extra illa i morgontidningsvärlden. En av DN:s reportrar – vid namn

Helena Lindblad, filmredaktör till vardags – skriver: att ”det är inget mindre än en världssensation. Ingmar Bergman, en bortbyting? Det låter som en trollsaga, men lär skicka chockvågor genom forskarvärlden.”

Chockvågor? Jag har då inte känt av dem.

Centralt i historien är de två famösa frimärkena. Vad man gjort är – enkelt sammanfattat – att man tagit två gamla frimärken från brev skrivna av Ingmar Bergman och låtit DNA-testa den saliv som fastnat på frimärkenas baksida. Analysen visar dock inte om konstnären Louise Tillberg kan vara släkt med Ingmar Bergman. Någon jämförelse mellan deras DNA har absurt nog inte gjorts.

Vad DNA-testet av de två frimärkena handlar om är att försöka fastställa om konstnärinnan Veronica Ralston – som även hon nu utkommer med en bok, ”Kärleksbarnet och Bortbytingen – är släkt med Ingmar Bergman. Veronica Ralstons mamma, Margareta Bergman, var syster till Ingmar Bergman. Vad testet avslöjat är att Veronica enbart till hälften kan vara släkt med den store dämonregissören. Vilken hälft då? Och vem är det som har slickat på frimärkena? Det vet ingen. Kanske var det ett tjänstvilligt postbiträde?

Alla som läst Karin Bergmans dagböcker och brev, utgivna i fyra band av Birgit Linton-Malmfors, inser att den här historien saknar något absolut avgörande. Nämligen den klarhetens logik som

oftast präglar sanningen. Karin Bergman var en ärlig människa – känslig, vaken och reflekterande – som aldrig skulle ha låtit en så stor livslögn stå opåtalad, allra minst i den totalt hemliga dagbok hon förde i smyg.

Bäst tycker jag att Nils Petter Sundgren sammanfattade spektaklet: ”Ibland finns det ju oklarheter kring faderskapet, men vem som har klämt fram ungen brukar man ju känna till. Men det är väl fortfarande Ingmar Bergman som gjort filmerna?”

Crister Enander

Mer läsning

Annons