Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny museichef vill inte bli byråkrat

/

Den stora utmaningen för Nationalmuseums nya chef är de stundande renoveringarna. Men Berndt Arell tar byggkaos och stängning med ro.

– Jag ser det som en nystart, en fantastisk möjlighet att analysera verksamheten och välja väg.

Annons

Han har tumme med näringslivet, och har på alla chefsposter sett till att producera utställningar själv. Nationalmuseums nya överintendent Berndt Arell tillträder vid årsskiftet, men har redan en rad möten inbokade med museets nuvarande ledning.

Men först ska han avsluta det senaste projektet på Svenska kulturfonden i Finland, om svenskar utanför Sveriges gränser.

På telefon från Estlands svenskbygd svarar han på några frågor om sitt nya toppjobb.

På de museer du tidigare varit chef för, bland annat Kiasma och Akvarellmuseet, har du producerat utställningar själv. Klarar du det på Nationalmuseum också?

– Det tror jag säkert. Jag försöker att unna mig själv att varje år producera minst en utställning. Det är viktigt att ha kontakt med verkligheten, hur man kommunicerar med bilder, för att inte bli en byråkrat.

Vad vill du ställa ut här?

– Det är inget jag avgör själv. Men en konstnär jag länge har burit med mig är John Singer Sargent. Hans krigsskildringar från första världskriget är sociologiskt intressanta bilder av mänskligt liv.

Vad ska Nationalmuseum satsa krutet på - de stora internationella namnen, eller de egna samlingarna?

– Jag ser inte motsatsförhållandet. Museets själ sitter i samlingarna och dem ska vi utgå från. Men man kan bygga ut det vi har till större helheter.

Få andra museer skulle kunna hysa exempelvis en Rubensutställning...

– Kan man bara ta avstamp i vår egen samling känns det bra. Rubens i sig bär inte långt, men man skulle kunna se hur det kontinentala 1600-talet speglar sig i den svenska konsten.

Sponsring har varit frågan på alla kulturchefers läppar de senaste åren, och du har varit duktig på samarbeten med näringslivet. Är det därför kulturministern har valt just dig?

– Det är en jätteviktig väg. Oberoende vilken färg den politiska ledningen har kan vi knappast förvänta oss mer resurser från staten. Jag ser inte någon skillnad på pengar som politiker beslutar om och pengar som kommer från näringslivet. Det viktiga är att museets konstnärliga integritet är ohotad.

Nationalmuseum har också en stor designsamling, som inte alltid kommer till sin rätt. Har museet ett alltför brett uppdrag?

– Jag tycker konst och design är en bra kombination. Ska man skilja dem åt står man inför en besvärlig diskussion om var konsthantverket tar slut och var design och formgivning tar vid.

Så ett nytt designmuseum står inte på din önskelista?

– Nej, jag ser det som två dialekter inom de visuella konstarterna som kompletterar varandra.

Vad är du mest nöjd med i din karriär hittills?

– I början av 90-talet intresserade jag mig för fotografi, som fortfarande inte ansågs vara originalkonst. Det var en ny insikt att arbeta i underläge. Jag arbetade bland annat med en Robert Mapplethorpe-utställning, den första stora som gjordes med honom och som också visades på Moderna museet. Det var mycket häftigt.

Elin Viksten/TT Spektra

Mer läsning

Annons