Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny vår för svensk chicklit

/
  • AnnaMaria Jansson och Caroline Hainer är aktuella i vår med var sin relationsroman.

2012 låg erotiktrenden som en våt filt över bokutgivningen. Men i vår vädrar en äldre genre åter morgonluft. Kalla det för chicklit, eller relationsroman – nu tillför tre svenska debutanter svärta och identifikation till en stundtals hånad kategori.

Annons

Ordet chicklit väcker blandade känslor. Så blandade att förlagen numera ofta väljer bort epitetet i sin marknadsföring.

Den genrebeteckning som från början var ett enkelt sätt att beskriva litteratur om kvinnor, för kvinnor, har med åren fått en allt mer förminskande betydelse.

– Det har blivit förknippat med en genre där karaktärerna mest funderar över färgen på sitt läppstift och inte så mycket mer, konstaterar Katarina Sandberg som i vår romandebuterar med ”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”.

Trots att hennes bok om en passionerad, men trasslig kärleksrelation har humorn och det lätta handlaget gemensamt med chicklit-klassiker som Marian Keyes ”Vattenmelonen” känner hon sig inte hemma i genren.

Det gör inte heller Caroline Hainer, som i februari ger ut den självbiografiska debutboken ”Inte helt hundra”.

När hon började skriva om hur hennes komplicerade kärleksrelationer ledde till att hennes psykolog helt sonika gav henne ett relationsförbud tänkte hon sig texten som en romantisk komedi på bio.

– Men mitt liv är inte en romkom, säger hon med en lätt suck.

Får Katarina Sandberg och Caroline Hainer välja själva kallar de helst sina böcker för relationsromaner. Lika stor beröringsskräck har inte AnnaMaria Jansson, som debuterar med ”Välkommen ut på andra sidan”.

– Jag kallar jättegärna min bok för chicklit, det är så himla tråkigt att saker som är gjorda för kvinnor och läses av kvinnor alltid ska behandlas i en nedvärderande ton. Jag skriver skitgärna för kvinnor! säger hon.

AnnaMaria Jansson gillar genrens enkla tilltal, vill att boken ska kunna läsas av vem som helst, oavsett bakgrund och utbildning.

Men det betyder inte att hon har valt bort svåra ämnen. De tre unga kvinnorna i hennes berättelse utsätts för svåra påfrestningar – svek, otrohet och våldtäkt – men klarar sig igenom dem, ut på andra sidan.

– Man behöver inte heller ha en hjältinna som prompt ska hitta en man i slutändan, vilket jag tyvärr tycker att väldigt många chicklit-böcker handlar om. Tesen jag ville driva i min bok var att det kan sluta på precis motsatt sätt; nämligen att det starkaste är att gå.

När 20-åriga Katarina Sandberg får gissa vem som kommer att läsa hennes bok tror hon att det är någon som är ganska lik henne själv. En yngre kvinna, någonstans i gränslandet mellan tonårs- och vuxenvärlden. ”Någon som ändå vill läsa något som det finns lite tanke bakom”.

– Jag ville skriva något som både kunde vara lite allvarligt och ändå ha humor. Huvudpersonen har egentligen allvarliga problem i sitt liv, men funderar på det med en humoristisk ton.

För Caroline Hainer började skrivandet i bloggform. Först när förlaget Volante hittade till hennes undanskymda del av internet tvingades hon på allvar fundera över hur hon skulle skildra sina mer eller mindre misslyckade kärleksrelationer.

Skulle hon göra det i form av en faktabok eller som en fiktiv roman?

Valet att skriva helt verklighetsbaserat – bortsett från en del ändrade namn – har orsakat viss ångest inför boksläppet.

Tänk om någon blir ledsen eller om folk tror att hon bara vill skvallra?

Samtidigt hoppas hon att ”Inte helt hundra”, med sina drastiska men i grund och botten ganska sorgliga redovisningar av hur svårt det är att hitta ”den rätte”, ska vara till hjälp för läsaren.

– Jag tror att det är väldigt vanligt att folk känner ångest inför ensamhet och hur ett förhållande ”ska” vara. Det är helt normalt.

Mer läsning

Annons