Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyfikenhet öppnar vägen

­Camilla Dal bemöter än en gång ­Gunnar ­Coldings inlägg.

Annons

Utan min avsikt blev mitt inpass 11/5 en rejäl provokation.

Gunnar Colding går i taket och slår än en gång ner på min personliga upplevelse av musik, i synnerhet den samtida, för vilken gång i ordningen minns jag inte. Allt är fel, varken musiken eller min upplevelse av den är vatten värda. Känslor är också fel, utom Coldings känsla av skräck och avsky för den samtida musik han i djup och rent skrattretande okunnighet envisas med att karaktärisera som ”atonal”. Den känslan tycks stå över allt annat. Colding, ordrik och ostrukturerad som alltid, kommer som vanligt dragande med ”vetenskapliga” rön och hänvisningar till en påstådd modernistisk konspiration. Han tar på sig rollen som den traditionella musikens korstågsriddare. Att få rätt är för Colding det allt överskuggande, någon kärlek till eller glädje över musiken visar han inte, allt mals ner i kverulansens kvarn. Det tycks mig som om Colding gått miste om något väsentligt. Colding, som så fort han får möjlighet tar chansen att sjukförklara andras musiksmak.

Men musikalitet är ingen sjukdom. Musiken är något i grunden gåtfullt och mystiskt och musikens kraft drabbar mig utan att jag kan göra något åt det, det är vad jag försökte uttrycka och det har varken med åsikter eller politik att göra. Min längtan efter nya såväl som gamla musikupplevelser är inget jag tänkt ut och inget som pådyvlats mig av någon ond, konspiratorisk omgivning. Det är en längtan jag haft med mig sedan barndomen, så djup att den i allt väsentligt är jag, något som inte på något sätt är unikt för mig utan som jag delar med många andra. Musiken är en stor del av mitt liv och den musik jag händelsevis inte gillar väljer jag att lämna därhän. Ej heller föraktar jag eller sjukförklarar dem som tycker om musik jag personligen inte är intresserad av. Tvärtom inser jag att vi har något gemensamt, nämligen kärleken till musiken. Däremot anser jag, till skillnad från Colding, och det är för mig så självklart att det känns pinsamt att behöva skriva, att samtidens musik är en lika betydelsefull del av kulturen som samtida litteratur och konst. Hur kan den musik som skrivs av de människor som lever nu och som gestaltar upplevelsen av att vara människa i världen här och nu vara ”fel”, endast ett resultat av konspirationer och inte ett genuint uttryck för mänsklig skaparkraft? Jag är glad och tacksam över att varken Colding eller andra med hans inställning haft hela makten över musiklivet under de decennier jag haft förmånen att få vandra fritt i musikens gränslösa rike. Då hade jag gått miste om många stora upplevelser. Jag hoppas också att jag slipper uppleva en tid då fundamentalistiska och intoleranta krafter, likt dem Colding företräder, kommer till makten. Frihet, tolerans, nyfikenhet och öppenhet mot olika riktningar öppnar vägen mot framtiden, motsatsen leder nu som förr rakt ner i avgrunden.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons