Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

O, Opus!

Björn Gustavsson läser två nummer av en prisbelönad tidskrift.

Annons

År 1995, i ett skede då en rad etablerade svenska kulturtidskrifter gått i graven, startade två unga entusiaster i Lund Opus. Denna tidskrift, Skandinaviens största inom området klassisk musik och opera, har sedan dess varit häpnadsväckande framgångsrik och har nu etablerat sig som en viktig informationskälla både för branschfolk och allmänt musikintresserade.

Kärlek till ämnet, genomarbetade texter och snygg layout kännetecknar Opus – som förresten redan efter sitt första nummer nominerades till ”Bästa nya tidskrift”.

Höstens nr 42 har som omslagsbild en fiol åsidoträngd av en kommandosoldatliknande soldat i blåaktigt undergångssken – och därunder krigsrubriken: ”Klassisk musik är UNDER ATTACK! Hur vinns slaget mot finanskrisen?”

Redaktör Olof Esbjörnsson och ansvarige utgivare Johannes Nebel understryker i sin ledare att skolan har ett stort ansvar för att fostra en framtida publik men konstaterar samtidigt att ”det största ansvaret ligger ändå på institutionerna själva – att göra sig tillgängliga, relevanta och uppmärksammade i samhället. Att utvecklas i takt med tiden, att aldrig stagnera /…/ I slutändan är det ändå den orkester, det operahus eller den musikfestival som lyckas bäst med förnyelse- och utvecklingsarbetet som kommer att stå starkast i tider av finansiell snålblåst.”

Sofia Nyblom skriver ingående om den ekonomiska krisens följder för den klassiska musiken, om hur hårt krisen slår, och redan har slagit, mot etablerade institutioner. Situationen, konstaterar hon, är likartad på många håll i Europa. Beryl Lunder på Gävlesymfonikerna konstaterar att nedskärningsivern tenderar att bli smittsam, epidemisk.

Björn Westins förhoppningar i reportaget om dataspelsmusik och dess framgångar på konserthusscener ter sig möjligen som ett stickspår, liksom kanske också förhoppningarna om att internetsända konserter rent allmänt skulle stärka konstmusikens ställning.

I övrigt bjuds – förutom sedvanliga skivrecensioner – bl.a. ett temablock om Claude Debussy (artikelförfattarens ord om att Puccini ”mjölkade det sista ur operans ariakonst” förundrar mig: Puccini utvecklades ju allt mer i riktning mot tidig modernism!). Och Carlhåkan Larsén gör ett lustfyllt rundsvep genom Operasverige sommaren 2012.

Nyutkomna Opus nr 43 har tema ”outsiders” och porträtterar några viktiga namn som vidgat musikens gränser: Glenn Gould, John Cage och Fredrik Högberg (den senare inriktad på att släppa in publiken i skapandet, bli en del av skapelseakten).

Om den excentriske Gould – en experimentator i frontlinjen för sin samtids radikala konst – är anekdoterna många. Han spelade alltid på en gammal stol byggd av fadern. Med åren knarrade den alltmer; missljuden hörs på senare inspelningar! En violinist i radiosymfonikerna minns Goulds stockholmsspelning 1958. Först hade vaktmästaren stoppat världsartisten utanför entrén. ”Han var besynnerligt klädd. Dubbla överrockar… Men pianospelet! Det var nog det bästa jag har hört.”

I en utmärkt skriven Cage-text av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli görs en spännande koppling mellan kompositören och Thoreau: ”Likt Thoreau sökte Cage efter renhet och innerlighet. Inte på ett fascistiskt och strängt reglerat sätt, utan på ett osentimentalt frihetstörstande sätt.”

När alla föreställningar om hur musik ska låta släpps – då kan något nytt och genuint uppstå.

Fredrik Högberg är en av Sveriges kanske mest avantgardistiska kompositörer. Han vill med hjälp av teknik vidga ljudmöjligheterna i konstmusiken – och välkomnar också alla möjliga formmässiga förändringar. Just nu bygger han upp ett virtuellt operahus, iOpera, som ska fungera som ett slags musikdramatiskt dataspel! Publiken ska exempelvis kunna läsa partituret, påverka ljud, scenografi och handling osv.

Ett spännande exempel på publikmedverkan utgör Norrlandsoperan, där publiken via en blogg fick vara med och utforma ett libretto till en kommande opera. Också Kulturverket i Umeå skapar konserter och operaföreställningar i mötet med förskolor, fritidsgårdar, sjukhus osv.

Underförstådda fråga i Opus senaste nummer: Vilka framtidschanser har konstmusiken om den inte företräds av personer som lyckas attrahera en bred publik; om den inte presenteras, marknadsförs och framförs som ett minst lika spännande inslag i musiklivet som vilken annan musik som helst. Kanske konstmusiken måste bli popigare för att slå!

Eller som Ladislaus Horatius skriver i sin intressanta essä ”Klassiskt vs Pop” att popmusiken domineras av en ”progressiv, antimuseal attityd”. Popen befinner sig ”här och nu” medan den klassiska musiken ”idisslar en repertoar från en svunnen tid”. Varför är det så, frågar han sig, ”och vad har de två motpolerna att lära av varandra?”.

Björn Gustavsson

OPUS, NR 42 +43

Mer läsning

Annons