Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

... och aldrig mötas de två

Annons

Margit Kinander och Camilla Dal är som öst och väst – aldrig mötas de två, åtminstone inte vad gäller musiksmak. Margit talar om ”atonala, modernistiska verk, som orkesterledningen stoppat in i varje konsert”. Det är faktiskt inte sant. Visst finns både Lysell, Broström och Börtz på programmet och det finns ytterligare några kompositörer, som inte hör till klassikerna, men det är betydligt mer som hör till kategorin ”örongodis”.

Vilken slags musik Camillas hjärta klappar mest för har tydligt framgått av hennes recensioner. Hon talar i sitt svar på Margits insändare om att det finns ”människor som längtar efter att få höra sådana verk” och att Margit inte ”unnar oss musiken”.

Nej, jag tror inte att du är ensam om dina preferenser, Camilla, men jag törs påstå (utan veten- skapligt bevis) att du inte representerar majoriteten av konsertbesökarna.

Under mina två år i programrådet argumenterade jag starkt för att man ska vara mycket varsam när man lägger program. Att ösa på med för mycket musik från mitten av 1950-talet och framåt kan inte leda till annat än att publiken sviker.

Jag brukar tala om att konserterna ska bestå av ”två vita och en brun”, där de vita = ”örongodis” och den bruna är något annat, för publiken obekant eller nyskriven musik. Jag hävdar med bestämdhet att ”de bruna” måste ingå i programmet, av två orsaker: dels måste orkestern för sin utveckling få spela den sortens musik, dels utökar de publikens referensramar och gör oss mer mottagliga även för ”örongodiset”.

Jag har gått på orkesterns konserter i nästan 60 år, så jag har en ganska stor referensram, men jag tröttnar aldrig på Brahms, Tjajkovskij osv. När jag går hem från en konsert är det emellertid inte den nya musiken som gör mina steg lätta, den har jag bara fått med ”på köpet” – och i bästa fall t o m gillat.

Vad som är ”bruna” stycken varierar från person till person. Ett i mitt tycke intressant exempel är följande. Jag leder en lyssnar(kamrat)cirkel för seniorer och i våras behandlade jag i text och ton Dvorák under två träffar, det vill säga totalt 5 timmar. Man hinner med många musikexempel under den tiden. När andra träffen var slut, kom en av deltagarna fram till mig och tackade för att hon ”hade fått Dvorák” av mig. ”Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om hans musik, för jag har alltid uppfattat den som tung och svår”, sa hon.

En liknande reaktion fick jag för några år sedan, men då gällde det Brahms. Så Camilla, ondgör dig inte över ”örongodiset”, det är kanske obekant musik för en del av besökarna och som därför kan vara svår att ta in för dem, lika svår som den nya musiken kan vara för andra.

Tack till orkestern för den gångna säsongen och på återhörande efter er välförtjänta sommarledighet.

Birgitta Zetmann

Mer läsning

Annons