Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olösliga konflikter?

/

Annons

Den danska författaren Inger Christensen – sen länge ständig kandidat till Nobelpriset – gick bort för en vecka sedan, 73 år gammal och hela Danmark har sorg.

Det kan synas lite märkligt. Inger Christensen var ingen lättillgänglig författare. Snarast skulle jag vilja säga svår. Läser man kommentarerna efter hennes död får man snart en lite flackande blick. Som tävlade dödsrunorna om vem som är mest briljant eller duktigast.

Men hon nådde alltså även folkets kärlek i vårt broderland – låt var att den inte var av den översvallande sorten.

Och det kanske kastar ett visst ljus över den debatt om bildning och kulturkonservatism som på sistone flammat upp även i GD:s spalter.

Lusten till bildning, kunskap och föraktet för floskler och flum, är djupt folklig – det är inte bara min tro, utan bestämda erfarenhet. Hos folk i allmänhet kammar här kulturradikalerna noll.

Inger Christensen kunde vara enkel som få, men mellan raderna och orden fanns oceaner av vetande, kärlek, tro och mystik.

En tydlig och klar bild målas upp i en strof. Så laddas den med frågor och osäkerhet i en andra.

Vad är det våra sinnen säger oss? vad är det som finns i det vi ser? jag förnimmer en ton av Gunnar Ekelöf, en annan lika djupt bildad som folklig skald:

”Vi anländer tidigt en morgon,/ nästan innan vi vaknat./ Luften är blek och lite kylig,/ och den krusar sig på huden/ som en hinna av fukt./ Vi talar om spindelns nät,/ hur det går till,/ och om regnet som vaskade vattnet/ medan vi sov,/ medan vi for/ över jorden./ Så är vi vid huset/ och vi badar i grusgångens damm/ som bland sparvar/ Är detta vattenfall/ av bilder/ verkligen ett hus./ Är det verkligen vi/ som skall bo/ i denna störtning/ genom mängden/ av gudar./ Bo och duka fram/ och dela”

Kristdemokraten Lennart Sjögren tycker att jag ”ålderdiskriminerar” när jag säger nej till kd:s förslag att skjuta upp pensionsåldern till 72 år (GD 2/1 -09).

Vi har vår mest kreativa period mellan 55 och 75, påstår Lennart, citerande ”modern hjärnforskning”. Må så vara. Även om jag tror det är lite olika från människa till människa med den saken. Men varför då inte få gå i pension medan vi är som mest vitala? För att skriva en bok behöver man inte vara anställd.

Vi har jobbat ett långt liv och av vår lön har slantar satts av till pensionen – låt vara att pensionssystemet är misskött och nu synes vara i gungning. Borde vi ändå inte ha rätt att med gott samvete, pigga och krya, få njuta vårt otium (uttalas med å i början)?

Och jag tror det är just detta med pensionssystemets krankhet som gjort politikerna pigga på att höja pensionsåldern. Det är inte omsorgen om oss. Det är för att man tror att det är så man kan ”rädda välfärden”. Ju fler som jobbar, ”efter pensionen”, ju färre pensioner att betala ut. Hur är det Lennarts kolleger i alliansen, herrar Borg och Littorin, brukar säga: Den som inte jobbar befinner sig i ”utanförskap”.

Så är det nu för den som går i pension vid 65 i stället för 67. Nu vill kd höja utanförskapet ända till 72. Jag kan meddela Lennart i förtroende att den människosynen, Borgs och Littorins, inte är min

Så det förvånar mig att just Lennarts parti är för detta utanförskap. Hos kd har jag annars alltid känt igen en humanistisk människosyn. En syn som ser människan som mål. Och inte som socialisterna ser människan som medel (för något annat; en ideologi, en klass eller ett intresse).

Som om det var större att vara medborgare i ett samhälle än att vara en existentiell varelse. Som om samhällets moral var viktigare än den personliga moral som äger rum mellan mig och mitt samvete.

På Moderna Museet i Stockholm stänger på söndag den stora utställningen över Max Ernst, vid sidan om Salvador Dalí, surrealismens stora och hyllade ikon.

Ett par dagar kvar alltså innan ”Dröm och revolution” flyttar till konstmuseet Louisiana (mellan Malmö och Helsingör). Den öppnas där den 6 februari och varar till den första juni. Så ni har våren på er.

Har ni ännu tid de här dagarna ska ni se utställningen på Moderna eller skaffa er den praktfulla katalogen. Man går där bara och nickar lyckligt inför överflödet av bilder. Ahaupplevelser vid gamla bekanta blandas med nyupptäckter.

Kanske märkligast är alla skulpturer Max Ernst hann göra (ofta sent i livet). Max Ernst var min ungdoms stora idol (som ung fascineras man alltid av surrealismen). Här visar han att han håller som den riktige mästaren.

Vågar vi erkänna att det finns olösliga konflikter? Jag tänker på två stycken. En stor som handlar om ingenting mindre än vår tids ödesfråga, konflikten i Mellanöstern. Striderna i Gaza gör oss alla sorgsna. Finns det inget slut?

Nej, jag tror inte det. Vi har varit där förut. Oförsonligheten mellan Israel och dess fiender, den islamistiska extremismen flammar ständigt upp. Vi står bredvid som åskådare medan blodet flyter. Att tvista om vem som är mest skyldig synes mig lönlöst när bägge är skyldiga.

I Arbetarbladet har Jan Sjölund skrivit en fin artikel som väcker min sympati, men också en del frågor (som länge varit mina).

Jan berättar om vad han läst om Förintelsen, hans starkaste läsupplevelser och starkaste intellektuella upplevelser. Han nämner författare som Paul Celan, Imre Kertész, Nelly Sachs - ”alla författare för nazisternas försök att systematiskt utrota judarna”.

Om det är det bara att hålla med. Jans läsupplevelser är också mina.

Och Jan skriver att det enda moraliskt försvarbara sättet att se världen från är ”offrens perspektiv”. Det är de judiska författarnas moral som de fört vidare från Förintelsen. Hur sant är inte detta?

Och nu har Israel i de flestas ögon blivit en terrormakt som dödar ”oskyldiga. Barn, kvinnor, ofödda”.

Hur har, undrar Jan Sjölund, ”den judiska erfarenheten kunnat leda fram till detta?” Det är en väsenlig fråga. Här kommer mina reflektioner. Och det är reflektioner som jag inte kan skaka av mig.

Kanske är de för att de israeler som kom till judiska staten 1948 hade bestämt sig; bestämt sig för att inte ännu en gång bli historiens offer. De ärvde Förintelsen, men drog andra slutsatser: Låt os aldrig frivilligt gå in i ugnarna igen.

Därför beväpnade de sig. Därför litade de inte på att extremisternas tal om att alla israeler skulle utrotas bara var tomt tal, retoriskt skryt.

De hade ju hört det där på trettiotalet när talet om att Förintelsen var på gång. Vad sa man? Jo, att det var överdrifter. Propaganda. Så farligt var det nog inte.

Men det var det. Och man sa sig: Inte in i ugnarna igen. Aldrig mer.

Nej, jag tycker inte att Israel för den här sakens skull har rätt att göra sina angrepp. Lika lite som den andra sidan har det.

Men jag måste erkänna att jag förstår hur Israel resonerar. Att aldrig mer bli offer. Det är därför jag ser den här konflikten som så olöslig.

Vi ärvde ett öppet sår från trettio- och fyrtiotalens ödesår. De varar än, tycks aldrig läkas, känns som arvssynden. För vår oförmågas, vår blindhets skull ärvde vi denna olösliga konflikt som vi ständigt måste leva med.

Hur det går i den andra, mycket, mycket mindre konflikten, den i landstinget kan ju i jämförelse alldeles kvitta.

Mer läsning

Annons