Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ord som ­flödar och ­vatten som bär

/
  • ”Många tycker att inspiration är ett fånigt ord, men jag känner att mycket kommer till mig utifrån, det jag ser på ­tunnelbanan eller på resan. Omvärlden inspirerar mig”, säger Katarina Frostenson, aktuell med ny diktsamling.

I dag, torsdag, utkommer Katarina Frostensons lyriksamling Flodtid, där ord och vatten flödar. ”Geografi och människor kan inte skiljas åt”, säger hon i en intervju om arbetet. Kristian Lundberg recenserar den nya boken, som han hör andas och ser lysa.

Annons

Lite mer uppsluppen, en nyvunnen lekfullhet. Katarina Frostenson, aktuell med en ny diktsamling, känner igen sig i beskrivningen.

– Kanske släpper jag fram min personlighet mer och mer, ju äldre jag blir och ju mer jag har skrivit.

Att visa mer personlighet är inget att vara rädd för längre, funderar Katarina Frostenson vidare, när vi efter en regnig promenad landat på ett kafé i Gamla stan i Stockholm, ett halvt stenkast från Börshuset där Svenska Akademien håller till. Det lekfulla har kommit med åren och hon har blivit förtjust i att bryta ett stämningsläge genom att sparka in en rad från ett helt annat håll.

Triptyken som inleddes med ”Karkas” och därefter ”Tal och regn” är nu komplett, med nya diktsamlingen ”Flodtid”. Tre nära besläktade, på utsidan lågmälda böcker, alla med Håkan Rehnbergs målningar på pärmarnas insida. Flodtid är ett annat ord för tidvattnets flod, som Katarina Frostenson associerar med förlust, saker och ting som ger sig i väg.

– Jag tänker kring språket på ett särskilt sätt i det här skedet av livet, det finns mycket av förlust och sorg som har med livet och åldern att göra.

Men inte minst handlar det om de faktiska floderna. Europas vattendrag, som förbinder länder med varandra och som gör jorden bördig, har gått igenom hela Katarina Frostensons författarskap. I hennes händer får floderna närmast personligheter. Po beskrivs som ”den lille ringlaren” och bruna Donaus sakta böj rår vi inte på.

I ”Rödslam” skriver du, som jag tolkar det, om giftkatastrofen i en ungersk flod förra året?

– Ja, den handlar om det. Den kom spontant när jag såg bilder på det röda vattnet och föreställde mig konsekvenserna av det, människorna som förgiftades. Människan som tillåter saker att ske.

Den geografiska platsen, städer likaväl som floder, är återkommande i Katarina Frostensons dikter. Inför påståendet att platsen ibland känns viktigare än människan ser hon först förfärad ut.

– Usch, är det verkligen så? För mig går inte plats och människa att separera, så jag tycker nog att människan finns där. Visst har jag tidigare dragits till tomma, ödsliga platser och den känslan de ger, men de är inte avskurna från människan. Kanske är det lättare att skriva om platser i dikten än om människor.

När hon går i en stad som Paris eller Berlin känner hon sig lycklig. Stockholm som stad har hon inte samma relation till, där kan hon inte försvinna på samma sätt, men likväl inspirerar den.

– I ”Tal och regn” finns dikten ”Slussen” som var väldigt stark för mig att skriva. Jag upplevde skönheten en vinterdag men också något enormt sammandraget och fruset hos människorna, berättar hon.

I ”Flodtid” finns andra träffande samtidsskildringar av Stockholm; barnet som tittar upp på busskurens reklamskylt med orden ”Det är du värd”, eller Seven Elevens groteskmuffins, som i dikten ”Maten man äter/Klagan”.

– Den dikten tycker jag är som en film, med olika scener. En vandring genom staden där diktens jag ser fenomen, ensamma människor eller konstiga ord, något urholkat och tomt.

– Jag ger inga förklaringar, men jag har hört många som har känt igen sig i den dikten. Och det är roligt för mig att få höra det någon gång, annars får jag oftast höra att man inte gör det.

I dikten ”Det som krisen föder” är det börskrisen Katarina Frostenson vrider och vänder på, som får hennes ordlek att ta fart.

– Jag blev så fascinerad av raden ”det som krisen föder”, en så märklig konstruktion. En av bilderna som kom till mig var den av bankmän som tågade ut ur kontoret med sina lådor, som gick de i ett offertåg, en slags helig ceremoni, när de lämnade sina flotta lokaler.

Finanstjänstemännens förluster beskriver hon träffande som ”en ny art av sorg (så torr)”. Men meningen om kris lockade också fram andra bilder, av det positiva som en kris faktiskt kan föda: ödmjukhet, en längtan efter enkelhet. Och liksom flera av hennes dikter slutar den i något hoppingivande, och förstås med en lek med orden: ”detsomkrisenföderärettfrö”.

Bokens allra sista dikt lämnar också läsaren med en känsla av hopp. Var tar skvätten kokt vatten vägen, som hon varje morgon häller ut när hon kokat sitt te? ”En flod är nog inte tänkbart men ändå/har den kanske samlats någonstans”.

Elin Viksten/TTSpektra

Mer läsning

Annons