Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ordet är fritt – men inte gratis!

/

Varför finns det så få författare från Gävle? Undrar Sanna Wikström när hon kör mot Järvsö och Birger Sjöberg, författare och Författarförbundets regionombud i Gävleborg.

Annons

Att vara ombud är nåt fint. Det innebär att någon, ja flera, litar på en. När jag rattar Saaben mot Järvsö tänker jag på hur bra det är med människor man kan lita på – och som litar på en.

Där, i en fantastisk 1800-talsgård med kakelugnar överallt, bor Birger Sjöberg med familj. Han bjuder på levande ljus och kaffe mitt på förmiddan, hustrun Marie drar resolut på mig ulltofflorna från egna butiken och hunden Elmer hoppar kring och biter lekfullt i hälarna – lite längre ner utanför gården står hästen Mumin (finskt kallblod). Ja, jag känner mig hemma. Det är Maries släkt som är härifrån, Birgers finns i Stockholm och hela nya familjen bodde utanför Göteborg och nära havet under flera år.

Birger Sjöberg är nämligen sjöman, seglare och segelmakare – tillika författare. 2001 debuterade han med ”Berättelser från havet”, några år senare den fina ”Det är din själ jag kysser”, berättelsen om Evert Taubes väninna och okända kärlek Siv Sjöstrand.

– Den skrev jag inte för att frottera mig i eventuella skandaler, säger han. Jag är uppvuxen med Evert Taube. Han var en stor berättare. Men det var Siv som väckte mitt intresse. Litterärt? Det var en bild av ett känslomässigt utlämnande.

Idel idyll ändå, kan man tro. Men sen årsskiftet är Birger Sjöberg Författarförbundets regionombud i Gävleborg. Ett fint men nog så tufft uppdrag. Hur tänker du kring det, undrar jag.

– Jag vill förstås samla författarna i länet, sen ska de få tala om vad som är viktigt för dem. I uppdraget ligger ju att bevaka deras intressen gentemot regionens kulturplan och arbeta för att synliggöra dem. Det är så nytt än så länge. Jag måste veta vilka författare som finns, jag har kontakt med några och bara här i Järvsö finns ett par-tre barnboksförfattare. Men författare i Gävleborg får gärna höra av sig.

Han ser sitt uppdrag med en självklar och beundransvärd enkelhet. Jag stoppar en pepparkaka till i munnen, sitter där och känner mig svår medan han vurmar för närheten. Som att litteratur och konst ska vara närmare än nära, mer självklart än vi förstår och för dem det berör.

– Jag vill att vi alla ska vara delaktiga i den stora plan som kallas kultur. Som i skolorna, att få ut författarna och bildkonstnärerna där. Helt naturligt. Flytta ner det direkt på golvet. Den kulturella allemansrätten, det gillade jag,

Hur så?

– Man får gärna avdramatisera skrivandet för min del. Det skulle man jobba mer med i skolan, att stimulera till skrivande. Vår lust att skapa finns redan, men den måste få större plats i denna förtvivlade tid. Inte som ett komplement, utan ryggrad i allt det digitala, det redan färdigtuggade. Läsandet är en grundpelare för vår samhällsutveckling.

I nästa kakelugnsförsedda rum finns alla böckerna – och i datorn det han jobbar med nu: De taubska breven. Han gör just nu som de medeltida munkarna gjorde: Skriver av, ord för ord, krumelur för krumelur. Han blev vän med sonen Per Evert Taube och hans dotter Camilla och intresset för den svenske skalden bara växte. En dag ringde Sture Allén, känd språkmänniska:

– Jag trodde han hade ringt fel, jag är ju ingen akademiker! Men de ville ha mig och hur kunde jag tacka nej? Det här är så spännande och man kommer Taube mycket nära, man har ju faktiskt läst hans brev. Och försätts i en särskild tidsanda.

Men som författare är det inte tufft att ”bara” skriva av?

– Detta ska sedan förses med mina kommentarer, mina ord emellan, förklarar han. Jag får ladda mina litterära batterier.

Han ler stort och berättar stolt att Norstedts bokförlag redan är intresserat av att ge ut den kommenterade brevsamlingen som ett ”praktverk”. Det är trots allt långt ifrån Evert Taubes samlade brev till kärleksbreven, medger han, men:

– Det finns faktiskt de som aldrig läst en bok, men som läst min bok! Då blir man lite glad.

Har du några författarråd?

– Om man har lust att skriva hittar man vägar att göra det. Vi är ett skrivande folk. Texten ljuger alltid lite, det får man vara medveten om. Alla vill skriva den odödliga romanen, men mycket är ju rent slitgöra. Man måste intala sig själv att det här ska bli bra.

Tillgängliggörandet då, hur fixar man det?

– Jag har jobbat ideellt med kultur i hela mitt liv. Men så här: Ordet är fritt – men inte gratis!

Hans egna manuskript korrlästes ibland av Tomas Forser, välkänd Göteborgsbaserad dramaturg som en gång arbetade med Peter Oskarson på vår folkteater.

– Han är fantastisk – och sträng! En sån som kan säga: Ta bort det där ordet och hela texten lyfter.

Han kan inte låta bli att applicera detta på hela samhällstrukturen...ja, det växer till ett brandtal för människans möjligheter, hennes okränkbara frihet:

– Eftertanken. Vi förstår inte hur fundamentalt viktigt den är, vi anammar ett amerikanskt sätt att se på livet, ett med arbete 24-7. En arbetskultur jag avskyr, det har ingenting med verklig kvalitet att göra. Att slita ihjäl sig för att tillfredsställa ett antal aktieägare, det är ju absurt. Det finns ingen humanism, ingen framförhållning i det tänket...

Är du partipolitisk? undrar jag och han gapskrattar och säger nejnej, men att han var med i VPK i tre veckor på 70-talet.

– Och jag har varit kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Strömstad, det var en fasansfull tid!

Patoset finns där. I hans roll som ombud då? Vad är viktigast?

– Att vi vässar till oss gentemot förläggareföreningen, det är en stor organisation kunniga människor, liksom vi.

Men, säger han, han är som bäst i en marin miljö. Nu finns drömda tankar om en man på en båt ute till havs, i ett slags feberyra med den franska novellen som riktmärke, historien och återblickarna som materialiserar sig till slut. Och han säger att han bakvägen ska smyga in novellformen.

– Man ska göra det man är bra på.

En sista fråga: Varför finns det så få författare i Gävle?

– Jag ska återkomma till det när jag hittar några författare i Gävle.

Fotnot: Sveriges Författarförbund, SFF, är en facklig organisation för författare eller litterär översättare. Förbundet har funnits sedan 1893 och har en lång erfarenhet av att arbeta med ekonomiska, juridiska och sociala frågor som rör det litterära yrkesutövandet. SFF har 2 835 medlemmar (maj 2011).

Mer läsning

Annons