Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Organi(s)ationskapital

Annons

Den franske sociologen Pierre Bourdieu talade om olika slags kapital som man måste besitta för att vara framgångsrik och inflytelserik i vår typ av samhälle.

Man kan vara kapitalist och sitta på ett stort ekonomiskt kapital.

Eller tillhöra de namnkunniga på det kulturella fältet, räknas som en av de tongivande och viktiga, därmed innehavare av ett ansenligt kulturellt kapital.

Bourdieu, knuten till det ansedda Collège de France i Paris, var en produkt av den franska socio-kulturella miljö där de intellektuella står högt i kurs även om han härstammade från fattiga bönder i Algeriet, därför räknade han även in kulturen bland maktkällorna.

I hans uppslagsrika teori spelar inte det som kunde kallas organisationskapital, förmodligen just beroende på den miljö Bourdieu hade som norm, någon framträdande roll.

Att man genom att ta sig fram och upp i organisationer – politiska partier, folkrörelser och intresseorganisationer – skaffar sig makt och inflytande.

Att samla på sig ett organisationskapital har blivit en karriärväg och försörjningskrok för många.

Man kan ägna sig åt politik som ett betalt, väl betalt dessutom, livstidsengagemang.

På näthinnan får jag omedelbart därvidlag, som ett levande exempel på ett fullfjädrat organisationsproffs, förre partiledaren Alf Svensson.

En av de mest ihärdiga när det gällde att driva hetskampanj mot vad han ansåg vara bidragsmissbrukare och ersättningssnyltare. Utan att hans påståenden vilade på någon stabil, empirisk grund.

Det beryktade fusket var endast en ideologisk tankekonstruktion för att försämra sjukkassan för de ”arbetsskygga” – något som också blev fallet.

Att Svensson själv år ut och år in var generöst avlönad med offentliga medel verkade icke bekymra honom nämnvärt.

Organisationskapitalisterna återfinns i alla politiska läger.

Hit hör såväl Juholt som Reinfeldt.

Men av någon anledning är det främst socialdemokrater som en kritisk, snarast nedlåtande, användning av begreppet riktar sig mot.

Underförstått: sossar kan inte göra karriär på något annat sätt än att klättra i organisationsstrukturer – bortom marknadens hårda konkurrens där only the fittest survives.

Det går an och är legitimt att vara fallskärmsdirektör hängande i frikostig fallskärm, eller ”entreprenör” med etiskt inte direkt högtstående affärsmetoder.

Man kan till och med vara kung, med ärvd position.

Men sosse, i rollen som ombudsman eller politiker? Nä, det är sånt man blir för att man inte kan bli något annat. Ett frö till det oreflekterade sossehat som definitivt finns.

Det beryktade fusket var endast en ideologisk tankekonstruktion för att försämra sjukkassan för de ”arbetsskygga” – något som också blev fallet.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons